Jag har i mitt liv aldrig träffat på någon som, efter man lärt känna dem ordentligt, inte haft fördomar mot eller uttryckt sig nedvärderande om en viss typ av människa.

Om det sedan handlat om blondiner, folk som skelar, homosexuella, millitanta veganer, invandrare, brats, volvoägare, handikappade eller smålänningar spelar mindre roll. Det är hur man handskas med dessa fördomar som är det viktiga. Att man inser att en fördom man har inte nödvändigtvis måste vara sann, utan att man ger människor chansen att motbevisa den. Att saker kanske inte alltid är vad de verkar vara.

Själv brukar jag, när jag reagerar fördomsfullt på en människa, tänka på en (lätt modifierad) liten historia jag läste för några år sedan i Stephen Coveys ”Att leva och verka till 100%”.

Det är söndagsmorgon och jag sitter på en spårvagn i centrala Göteborg. Människorna runt omkring mig sitter lugnt - en del läser tidningen, andra sitter försjunkna i tankar, somliga vilar med slutna ögon. En lugn och fridfull scen. Då kommer plötsligt en man och hans barn in i spårvagnen. Barnen är så högljudda och störande att hela atmosfären omedelbart förändras.

Mannen sätter sig bredvid mig, sluter ögonen och förefaller helt omedveten om situationen. Barnen skriker, kastar saker och rycker till och med åt sig människors tidningar. Väldigt störande och ändå gör mannen som satt sig bredvid mig ingenting. Det är svårt att låta bli att bli irriterad. Jag kan inte förstå att han låter sina barn uppföra sig på det sättet utan att göra någonting. Många i vagnen ser väldigt irriterade ut och till slut vänder jag mig därför till honom och säger: "Nu får du allt se till att hålla ordning på dina ungar. Du ser väl hur mycket de stör." Mannen lyfter på ögonlocken, som om han för första gången blir medveten om situationen, och säger stillsamt: "Jo, du har rätt. Jag antar att jag borde göra något åt saken. Vi kommer just från sjukhuset där deras mamma dog för ungefär en timme sedan. Jag vet inte vad jag ska ta mig till och jag förmodar att de inte heller vet hur de ska hantera det hela."

Hur hanterar du dina fördomar? Ger du folk chansen att motbevisa dem?

Dela

Att en 15-åring läser lusen av en hör definitivt inte till vanligheterna men det var precis vad som hände häromdagen.

Jag var lite tankspridd när jag skulle svänga in på parkeringen utanför mammas lägenhet. Tittade inte ordentligt i backspeglarna utan uppmärksammade de två mopederna först i och med gnisslet från deras tvärbromsning. Den ena är en hårsmån från att klämmas mellan bilen och trottoarkanten. Den andre får stopp tidigare och jag ser honom upprört ruska på huvudet medan jag sakta rullar in på parkeringen. I nästa sekund glider han upp jäms med bilen, hojtar till och signalerar med handen att jag ska ta ner sidorutan.

”Blinkar man inte innan man svänger?” säger han irriterat samtidigt som han fäller upp visiret på den svarta integralhjälmen.
”Jo” svarar jag lite skamset.
”Gör det nästa gång då!” fortsätter han barskt.
Innan jag hinner börja på min bortförklaring har han fällt ned visiret och dragit iväg.

Förvånat börjar jag stället formulera en undanflykt för mig själv, som jag dock snabbt avbryter när jag inser att killen hade rätt. Den ende som gjorde fel i den här situationen var jag. Vanligtvis hade nog reaktionen hos mig varit att nonchalera, säga något spydigt och sedan övertyga mig själv om att det egentligen var de som varit oförsiktiga. Den här gången var det istället något som fick mig att reagera annorlunda. Vad var det? Jo, respekt.

En respekt han visade och vann genom att inte smälla till bilen på väg fram. Genom att inte använda några svordomar och genom att knappt höja rösten när han klargjorde att han tyckte jag gjort fel. Precis tvärtemot vad jag förväntat mig i det läget. Befriande att träffa en ung människa som är så trygg i sig själv och som dessutom verkligen förstått hur man både visar och vinner respekt.

Det är nyttigt att få sig en tankeställare ibland. Att den dessutom levereras av en 15-åring gör ju inte saken sämre precis.

Dela

Emma fick en spa-helg av mig i födelsedags-present, så denna helgen har vi spenderat på Varbergs Kurortshotell. Ett ställe jag varmt rekommenderar för de som är ute efter god mat i en mysig och avslappnad atmosfär precis granne med havet. När vi igår gled in på parkeringen dök det upp en skylt som fick mig att minnas en händelse för några år sedan.

Jag och Emma hade varit med Martin och Sandra i Falkenberg en helg och bott på Strandhotellet där. På vägen hem skulle vi hämta upp deras son som bott med sina farföräldrar på Apelvikens camping, i Varberg, en vecka. Väl där tog vi en promenad i omgivningarna. Utanför kurortshotellet delade vi på oss. Jag hade fått syn på en skylt det stod Varbergs handikappbad på, och blivit lite nyfiken eftersom jag aldrig varit på ett sådant någon gång. Kalle, Martins pappa, följde med mig ned på bryggan där det satt en anordning för att lyfta rörelsehindrade i vattnet. På väg ned passerar vi en man som på lite avstånd följer efter oss. När vi står där nere och diskuterar hur liften fungerar, kommer mannen fram och ställer sig tyst bredvid oss. Mitt i ett samtal avbryts vi av att han ställer en fråga till Kalle.

”Vill han bada?”

Vi tystnar och tittar båda förvånat på honom.

”Jo, jag jobbar här nere och om han vill bada så kan du säga till mig”, fortsätter han och tittar menande på Kalle.

Stum av förvåning kan jag bara stirra på honom. Den pinsamma tystnaden bryts av Kalle som vänligt förklarar att om vi behöver hjälp så säger vi till. När han lämnat oss blir vi stående kvar och chocken övergår i ilska. Jag är så förbannad att jag känner tårar tränga fram i ögonvrån men säger inget till Kalle eftersom jag ser att han inte riktigt vet hur han skall hantera situationen.

På väg tillbaka har jag samlat mig och när jag får syn på mannen igen tänker jag att nu jävlar. Med ett brett leende närmar jag mig honom och lite i förbigående frågar jag vad det var som hände där nere förut.
”Vadå hände”, svarar han och ler tillbaka. ”Det var väl inget som hände.”
”Brukar du prata över huvudet på folk”, frågar jag fortfarande leende.
Leendet blir till en grimas och han börjar skruva på sig lite generat.
”Jag tänkte att…”.
”Vad i hela friden var det som fick dig att tro att jag inte kunde besvara din fråga själv”, avbryter jag honom.
”Inget”, svarar han lite trumpet.
”Och ändå väljer du att fråga personen bredvid mig vad jag vill?”
”Mmm, det blev visst lite fel där”, säger han nu helt illröd i ansiktet.
Eftersom jag känner att jag är på väg att tappa behärskningen fullständigt, beslutar jag mig för att rulla därifrån.

Det är sällan jag råkar ut för sådana här situationer men tyvärr förekommer det. Dessutom är det där man minst förväntar sig det. Jag har stött på både läkare och folk inom handikappomsorgen som betett sig på liknande sätt. Nästan aldrig ”normala” människor. Hur är det möjligt?

Jag har tidigare skrivit om den bristande tillgängligheten på våra tåg. Tillgänglighet är inte bara fysiskt betingad. Det handlar lika mycket om attityd. Även om jag vet att det finns en lift som sänker ned mig i havet på det där stället, skulle jag aldrig åka dit ändå. Hans attityd har gjort det otillgängligt.

Dela

Ett konferensrum på det stora konferenshotellet. Ett ”företagsjobb” som de säger, de stora stand-up stjärnorna. När de gör ”företagsjobb” förnedrar de sig tydligen. Gör det motvilligt för pengarna. Liknar det vid någon form av prostitution. På mina ”företagsjobb” möter jag människor. Av kött och blod. De är inte robotar med en ingraverad företagslogga i pannan.

Dörren öppnas lite försiktigt och den första deltagaren kikar försiktigt in. ”Är det här vi skall vara?” Om du skall lyssna på Christian en stund har du kommit rätt, svarar jag. Hon hälsar och tar i hand. ”Det här skall bli spännande, säger hon”. Lokalen fylls på. Några hälsar artigt. Några glider bara in. Snart är de femton stolarna besatta och tystnaden är kompakt. Det ligger en spänd förväntan i luften och blickarna flackar. Avdelningschefen presenterar mig och säger att jag kommit för att inspirera lite inför den kommande omorganisationen. Jag ler lite inombords och funderar en kort stund på om jag ska rätta honom men jag är tyst. Visst, inspiration är en lagom svepande formulering men jag vill så mycket mer och det är de som ska göra det.

Jag presenterar mig och börjar berätta. Min bakgrund, min historia och mina lärdomar. Skratt varvas med fundersamma blickar ned i bordet. Successivt monterar jag ned den osynliga väggen mellan oss. Osentimentalt öppnar jag dörren till min värld och släpper in dem. På frågorna under föreläsningens gång märker jag att de börjat reflektera och placerat in mina lärdomar i sin egen vardag. Det slutgiltliga beviset på huruvida jag lyckats nå fram på riktigt skall dock dröja en stund.

Efter 1½ timma är den inledande delen slut och en fikapaus tar vid. Jag delar in dem i tre grupper och de får med sig ett antal frågeställningar att diskutera. Under pausen håller jag mig undan eftersom jag inte vill inverka på processen.

Stämningen är uppsluppen när de kommer tillbaka. Några diskuterar fortfarande livligt medans andra med ett förnöjsamt leende tittar ned på pappret de antecknat på. Jag tar tag i taktpinnen och vi betar av fråga efter fråga. Som vanligt är jag förundrad över hur villigt de delar med sig av sina liv. Myten om svenskens inbundenhet är om inte helt felaktig, så i alla fall betydligt överdriven.

Ett öppenhjärtigt samtal lider mot sitt slut. I ögonvrån sitter en kille med ett leende och knappar på sin mobiltelefon. När han är färdig utbrister han. ”Här har du ett bevis på att jag lyssnat på vad du sagt!” Lite triumfatoriskt förklarar han att komplimangen han precis messat till en kollega, inte ser ut som den brukar. I normala fall skulle han skrivit något i stil med ”Bra jobbat!” Nu är den kompletterad med några förklarande meningar till varför det var just ”Bra jobbat!” Ett av mina förändringsverktyg har tagit ett omedelbart och konkret uttryck och jag har fått mitt bevis. Beviset på att jag nått fram och påverkat åtminstone en människa.

Jag kan inte förändra en hel grupp människor på tre timmar men jag kan hjälpa till att starta processen. Öppna dörren och utöka deras referensramar. Sedan är det deras eget ansvar att driva processen vidare.

På mina ”företagsjobb” möter jag människor och det är nog där problemet ligger för ovan nämnda ”stjärnor”. De får folk att skratta men lyckas inte montera ner den osynliga väggen. De står på scenen och gömmer sig bakom en figur, en roll de träder in i. Ger inte sig själva chansen att mötas.

På mina ”företagsjobb” möter jag människor och lär mig saker varje gång. Kompletterar min bild av verkligheten och utvecklas. Jag är tacksam över att ha gett mig själv den möjligheten.