Jag har varit rejält förkyld i ett par veckor och skulle bara förklara för dem varför min röst var lite svajig när minnesbilden, på ren improvisation, ramlade ut ur munnen. Kanske inte helt rätt läge att dra den inför 180 nya ansikten på en föreläsning men lyckligtvis var det ett glatt gäng jag stod inför.

19 år gammal satt jag, ordentligt förkyld och snorig, och kollade på en innebandymatch i en idrottshall med min väldigt nya flickvän. Som vanligt hade jag de rätta kläderna på mig. Min rödbruna duffel, inköpt på en resa till London. Replayjeansen som låg perfekt över mina Björn Borg-skor och mittbenan, den o så viktiga mittbenan, härligt uppfönad till perfektion. Stolt som en tupp satt jag där och bara njöt över hur rätt allting kändes.  

Jag hade träffat hennes pappa förut men då inte i egenskap av pojkvän, så när han nu kom fram för att hälsa blev jag rejält nervös.
”Tjena Christian!” säger han hurtigt och slänger fram näven för att hälsa
”Hallå” svarar jag försynt och snörvlar till när jag känner snoret börjar leta sig ut. Mitt i hälsningsrörelsen bestämmer han sig för att skoja lite och en halv sekund senare sitter min näsa fastklämd mellan hans lång- och ringfinger . Innan jag hinner protestera, vrider han till.

Den tystnad som följer när han känner det blötkletiga i sin hand samtidigt som jag har helt fria andningsvägar, är utan tvivel ett av de absolut mest smärtsamt pinsamma ögonblicken i mitt liv. En harkling senare är han på väg mot toaletten i jakt på papper.

Det blev inte så långt det där förhållandet och jag undrar än idag om det kan ha berott på min snoriga näsa.

Vet inte om den där anekdoten har så mycket med personlig utveckling att göra egentligen men jag (och förhoppningsvis även han) lärde mig i alla fall en sak – att inte gå omkring och dra folk i näsan utan att kolla om de är snoriga först.

Dela

Det var tyst innan men nu kunde man höra en knappnål falla i den stora salen. De två företrädarna för det kommunala utvecklingsbolaget skruvar lite på sig när 200 par ögon väntar på ett svar. ”Njae, det har vi väl inte direkt tänkt på”, svarar den ene men skyndar sig att tillägga att den här lokalen som vi befinner oss i just nu, minsann har en ramp.

I en halvtimme har de under ett frukostmöte målat upp visionen för den nya stadsdelen. Enkelriktade gator, breda trottoarer där människor kan mötas och gröna oaser för avkoppling och vila. Låter kanon tycker jag om det inte vore för en liten detalj. En liten detalj som inte med ett ord berörts och som jag i min enfald trott var självklart år 2010. En liten detalj jag också frågar om med ovanstående lite lätt pinsamma svar till följd. Frågan löd: ”Hur har ni tänkt kring tillgängligheten?”

Jag gick verkligen inte till det där mötet i syfte att sätta dit någon eller förlöjliga, utan blev mest häpen över att de inte ens verkat reflektera över denna del av verkligheten. Att tillgänglighet inte ens finns med i en vision för framtiden. Det är ändå 2010. Året då, enligt ett riksdagsbeslut 2002, samhället skall vara tillgängligt för alla.

De kom fram till mig efter frukostmötet. Ursäktade sig lite, tog mitt visitkort och sa att de snart skulle återkomma för att ta del av mina tankar och funderingar. Det har de tre månader senare fortfarande inte gjort så därför kommer en tanke här istället.

Hotellkedjan Scandic har en tillgänglighetskonsult som reser runt och ser till att alla hotell motsvarar en fastställd standard, vilket gjort att det nu är en dröm att rulla in på ett av deras hotell. Motsvarande kan enkelt genomföras under kommunens vingar.

Det kallas in professionella konsulter i alla möjliga sammanhang. Varför inte även inom detta område? Tillsätt en tillgänglighetsgrupp med så många olika typer av handikapp som möjligt och som inte bara är med på planeringsstadiet utan också får mandat att godkänna utförda anpassningar. En investering som kommer betala sig fortare än kvickt och som dessutom kan hjälpa till att profilera staden Göteborg.

Utmana resten av landet med en ny vision. Visionen av den tillgängligaste staden i Sverige.

Konkurrensen är inte direkt mördande.

Dela

Efter att ha puttat bort Jante från axeln någonstans i höjd med Herrljunga, blev resten av tågresan upp till Stockholm en mental eriksgata. För första gången sedan mailet landade i inkorgen för ett par veckor sedan, tillät jag mig att fullt ut flytta in i den goa känsla av stolthet som det orsakat.

Att bli utsedd till en av årets inspiratörer av tidningen Leva är inte bara en skön bekräftelse på att jag nått fram utan också ett konkret bevis på att det jag gör är uppskattat. Och komplimanger kan man ju aldrig få för många av. LevaGalan, som var orsaken till stockholmsresan, blev en hejdundrande tillställning där diverse priser delades ut som du kan läsa mer om här.

En av de absolut största fördelarna med det här jobbet är alla intressanta människor man träffar. På galan hamnade jag till bords med två riktiga lyckopiller i form av sångerskan och författarinnan Jasmin Kara samt Felicia Margineanu som är den 17-åriga tjej som efter valet, via Facebook lyckades få ihop 5.000 personer i en manifestation mot främlingsfientlighet. Tillsammans med oss satt också Johan Petersson som är skådespelare och programledare och Carina Swartz, ägare till Rosenserien som producerar ekologiska skönhetsprodukter. Alla närvarande i form av utsedda inspiratörer på olika områden och otroligt ödmjuka och roliga människor.

På minglet efter själva banketten pratade jag bl.a. med Nina Jansdotter, Bob Hansson och Ingemar Gans. På festen i egenskap av prisutdelare var även min vän och kollega Olof Röhlander med hustrun Anna. Olof som för övrigt agerade vandrande reklampelare åt undertecknad. Något jag är väldigt tacksam över.

Nä, nu skall jag sätta mig och suga på karamellen en liiiiten stund till för som jag sa tidigare:

”Komplimanger kan man aldrig få för många av”

Dela

Han kom varje torsdag klockan sex. Inte tio i eller tio över utan exakt klockan sex. Det nyper till lite i hjärtat när jag tänker på hur många timmar han måste tillbringat väntandes nere i Sahlgrenskas huvudentré.

Han var tvungen att åka färdtjänst på grund av sina problem och den som någon gång nyttjat färdtjänst vet att man är tvungen att röra sig inom väldigt goda tidsmarginaler för att vara framme i tid. En inte alltför vågad gissning är att han varje gång anlände mellan en halvtimme och en timme före utsatt tid.

Han var alltid välklädd. Svart basker, en slipsförsedd skjorta under sin cardigan och nyputsade skor till de välpressade byxorna. Håret var viktigt. Bakåtkammat och vältrimmat runt öronen. Fanns det någon gång en minsta tendens till att bli för långt skulle han alltid till frisören dagen efter. De vänliga bruna ögonen förstärktes i kontrasten mot den stora, kraftiga och något rödsprängda näsan. Med käppen i ena handen och påsen med två kanelbullar i andra, kom han alltid in i rummet lite andfådd och slog sig ned på besöksstolen bredvid min säng. Att han överhuvudtaget kunde gå in genom dörrarna på sjukhuset är för mig en gåta med tanke på hans historia.

Olyckan i början av 50-talet påverkade honom resten av livet. Tre personer omkom när en spårvagn skenade nedför Stigbergsliden, bland de lättare skadade återfanns farfar. Problemen kom smygande i form av ångest och panikattacker. I mitten av 50-talet blev problemen så stora att han inte längre kunde jobba som snickare, utan blev sjukskriven. Under 30 år var han långa perioder intagen på mentalsjukhus där han behandlades med elchocker och blev lobotomerad. Lobotomin, som i början på 70-talet förbjöds, innebar för hans del att man knipsade av nervtrådar i ångestcentrum som sitter mellan ögonbrynen innanför pannbenet. Han hade ett flertal hjärtattacker som medförde ett livslångt beroende av en mängd mediciner och jag minns så väl den röda dosetten fullproppad med tabletter som skulle tas enligt ett bestämt schema från morgon till kväll.

Min olycka blev viktig för honom. Han hade varit i ett konstant hjälpbehov i så många år och när han nu fick chansen att betala tillbaka tog han den. Drivkraften var så stark att han på köpet övervann sin sjukhusrädsla.

Farfar Helge är borta sedan några år tillbaka men jag tänker ofta på honom. Han var en människa med fel och brister som alla oss andra men under en svår period i livet var han mitt stöd, mitt helgon. Mitt torsdagshelgon i svart basker.

Du fattas mig.

Dela