För andra året spenderade vi en vecka av vår semester på Österlen. Vi har hittat ett ljuvligt litet ställe i närheten av Löderup som heter Hagestad 47. Fem lägenheter i en ombyggd ladugård mitt ute på en åker, som min svärfar så fint uttryckte det när han anlände förra året.

Sista kvällen skulle min hustru ta sin "runda" som hon gjort en kväll tidigare i veckan. Rundan går längs ett traktorspår rätt genom vetefälten, upp på landsvägen och tillbaks på den knaggliga grusväg som leder fram till gården. En inte helt lämplig väg om man är hjulburen men ett skeptiskt ögonblick senare från Emma var vi på väg.

Den första biten var jag fullt koncentrerad på att inte köra ner i något, i gräset dolt, hål. Efter hand märkte jag dock att traktorspåret var bra mycket jämnare än jag trott och succesivt lyfte jag blicken från vägen. Det var helt ljummet i luften och kvällsbrisen svepte över fälten. Efter ytterligare en bit stannade vi upp ett slag för att pusta ut och ta lite bilder.

Det kändes som om jag stod mitt i ett hav och den torra doften av vete ackompanjerades av några svalor som måste haft ett bo några meter bort. I stillheten, omringad av detta ögonbedövande vetehav kunde jag riktigt känna hur energidepåerna fylldes på. Depåer jag kommer kunna hämta kraft ifrån när livet känns lite motigt och jag behöver en kick.

Det är inte alltid man är mottaglig när de här tillfällena dyker upp men man kan ju försöka ge det chansen så ofta som möjligt.

Jag tror det får bli en tripp till Österlen även nästa sommar......

Den frågan får författarinnan Bodil Malmsten i intervjuprogrammet "Videokväll hos Luuk", och svarar följande:
-Det tror jag inte att om man frågar någon ärligt, att hon svarar att hon ÄR lycklig.

Det uttalandet kan ju låta som om det kommer från en ganska bitter och livstrött människa men som tur är vidareutvecklar hon sitt påstående med följande:
-Själva tillståndet att känna lycka är ett tillstånd som på en sekund ilar förbi. När man känner att man är ett med lyckan.

En väldigt bra beskrivning tycker jag och samtidigt en nyansering av det lyckoorienterade samhälle vi lever i idag. Att vi ska vara så lyckliga hela tiden.

När jag är ute och föreläser, får jag ofta frågan om jag tror att jag varit lyckligare om jag inte suttit i rullstol?

En i grunden helt omöjlig fråga att svara på men jag brukar ändå försöka med att säga att man inte förlorar förmågan till att känna lycka bara för att man drabbas av ett handikapp. Sedan är det ju omöjligt att svara på om jag känt den här sekundsnabba ilningen av lycka oftare om jag inte haft ett funktionshinder.

Vad är det för saker som framkallar dessa lyckoilningar som Bodil talade om då? För mig uppstår den här härliga känslan t.ex. när min dotter säger att hon älskar mig. När min hustru lagat en god middag en lördagskväll eller när en åhörare efter en av mina föreläsningar kommer fram och säger att jag berört och gett dem en tankeställare.

Det sista exemplet sorterar jag in i kategorin beröm och komplimanger och det är också den lyckokänsla vi lättast kan påverka.
Varför gör vi inte det oftare?

Att ge och ta beröm och komplimanger är något som jag upplever att vi här i Jantelagens Mecka är ganska dåliga på. Hur många gånger per dag ger du ett ärligt uppskattande ord till en vän eller kollega?

Jag vet av egen erfarenhet hur viktigt det här är och hade förmodligen inte suttit och skrivit detta inlägg om jag inte efter min olycka haft en omgivning som förstod att ge ett uppskattande ord på vägen och nu kommer dagens sanning:

Ärligt menade beröm och komplimanger bygger människor!

Beröm och komplimanger fyller på människors "lyckokonton". Konton man kan låna en lyckoilning ifrån, då livet går emot en. Försök tänka på det, för genom att bli lite bättre hjälper du också till att skapa en miljö runtomkring dig där det är naturligt att ge ett uppskattande ord. Dessutom skapar du en bumerangeffekt eftersom folk gärna vill återgällda en komplimang, vilket gör att du fyller på ditt eget "lyckokonto" med.

Ett litet problem med komplimanger är att vi sällan vet hur mycket de betyder för mottagaren. Det finns ju liksom ingen lyckomätare som tänds när vi träffar rätt men blotta vetskapen om att just din komplimang faktiskt kan ha en avgörande betydelse i en annans liv, borde vara motivation nog.

Om jag återigen refererar till mitt eget liv kan jag säga att en av de absolut finaste komplimanger som också haft störst betydelse i mitt liv, kom från en handläggare på försäkringskassan. Lite oväntat, men icke desto mindre sant, och ett bevis på att man aldrig kan veta när man träffar rätt.

Ge komplimanger! Skapa lyckoilningar!

Jag kan ibland bli lite trött på budskap i stil med: "Det finns inga begränsningar för vad du kan åstadkomma", "Du kan bli vad du vill" osv. Självklart är det bra att ha drömmar och mål men vad händer om man låter hela tillvaron tas upp av dem? Att övervinnandet av en begränsning tar för stor plats.

Att vi alla har begränsningar i tillvaron är väl inte direkt någon nyhet. I stora drag ser de dessutom ganska lika ut. De flesta har inte obegränsat med pengar. De flesta har en familj och vänner att ta hänsyn till.

De flesta har inte de fysiska förutsättningarna för att bestiga Mount Everest osv.

De här begränsningarna sätter upp ramarna för vår tillvaro och det är i den tillvaron vi ska leva och försöka trivas i. Att då ha rätt förhållningssätt till sina begränsningar är otroligt viktigt.

Vad är rätt förhållningssätt? Jag vet människor som har alla möjligheter i världen att leva ett fullgott liv men som "snöat" in på en begränsning i tillvaron. En begränsning som blivit så central att de faktiskt gjort sig olyckliga på grund av den. Och ännu värre. De har blivit bittra.

Den mest uppenbara begränsningen i mitt liv är naturligtvis min fysiska begränsning i form av ett handikapp. Att hitta ett förhållningssätt till denna begränsning har varit en stor utmaning men utmynnade efter ett antal år i följande grundfilosofi: Jag lever med ett handikapp, inte i ett handikapp. Skillnaden i ord är hårfin men som inställning monumental.

Rent konkret innebär det att jag inte bara definierar mig utifrån mitt handikapp eftersom jag är så mycket mer. Jag är pappa, make, bror, son, vän, civilekonom, föreläsare, sportnörd osv ..... och handikappad.

Visst, ibland tar handikappet hela min uppmärksamhet men det gör även min dotter eller mitt jobb. Att ibland ta ett steg tillbaka och se att tillvaron består av så mycket mer än det man är fokuserad på just nu är väldigt nyttigt och minskar risken för att man blir en av de där "insnöade" människorna.

Så frågan till dig är nu: Lever du i eller med dina begränsningar?

Det är rutinerade rävar jag skall debattera med men jag har förberett mig ordentligt. I logen innan småpratar vi och jag inser snart att jag kommer få jobba hårt för att få ned debatten till det personliga plan som jag vill debattera utifrån. Jag har full förståelse för den distans de måste lägga mellan sin privata och offentliga personlighet men skall man få till någon form av riktig debatt på temat frihet måste de privata åsikterna lysa igenom. Använder man bara svepande formuleringar är det liksom kört från början. Hoppas att de antar utmaningen.

Innan det är dags att äntra scenen håller "spokenwordartisten" Lennart Bång ett inledande anförande där han i rask takt betar av i princip alla aspekter kring frihetsbegreppet som går att komma på. Han gör det grymt bra och med stor inlevelse vilket förhoppningsvis skall öppna upp för ett öppenhjärtigt samtal senare.

Det blev en rolig och underhållande timme i den fullsatta lokalen (700 pers?). Mian drog väl flest skratt när hon beskrev att frihet för henne skulle vara att få röra sig fritt överallt. Men att hon fått välja bort nudistbadet på Älgö på grund av nyfikna män med erigerade penisar. Mark vandrade som vanligt omkring i sin mysbubbla och spred mänsklig värme. Jans kombination av pondus med glimten i ögat var häftig att få uppleva på nära håll.

Mitt bidrag till debatten blev i form av några reflektioner av vad frihet är just för mig utifrån mina begränsningar i tillvaron. Utan att lägga några värderingar i det (jag har ju ingen offentlig personlighet att ta hänsyn till ännu)så var jag utan tvekan den som var mest personlig under debatten. Att jag sedan fick in några hugskott på Mark, där jag fick honom att framstå som en man med obegränsad tillgång till pengar, är jag väldigt nöjd med.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att ämnet var svårt att få till en riktig debatt om. Publiken verkade ändå nöjd och gav stående ovationer efteråt. Själv lämnade jag scenen med en go känsla i magen och sugen på fler debatter.