För några år sedan råkade jag slå på tv-n precis när Jan Malmsjö skulle läsa upp en dikt. Vet inte om det var i samband med jul eller nyår men förtrollad blev jag. På något sätt satte den ord på en känsla och en tro jag länge burit på. Tron på människans inneboende kraft och styrka. Den kraft som fångar upp oss när livet går emot och vi famlar i mörkret efter en väg upp.

Dikten gjorde så stort intryck på mig att jag till och med lyckades få min far att läsa upp den i kyrkan vid vårt bröllop, trots att han inte är sådär jättesugen på att ställa sig upp inför en massa folk. Till skillnad från sonen hans :-)

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter; det ena var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden, Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud: " Du sa den gången jag bestämde mig att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest".

Herren svarade: "Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår i sanden – det var då jag bar dig."

Som förälder har man inte alltid tålamod att förklara när den frågvisa 3½-åringen inte riktigt hänger med i svängarna.
Själv brukar jag ibland besvara frågan med att ”om det regnar idag så kommer det uppifrån”. Något jag i veckan fick äta upp.

Ibland när jag hämtar från dagis och Astrid inte orkar gå hela vägen så får hon sitta i mitt knä. Skönt tillbakalutad brukar hon berätta om sin dag och emellanåt slumra till. När vi i veckan är på väg hem hör jag ett mumlande som jag inte riktigt uppfattar.
- Vad sa du, frågar jag.
Med ett pillimariskt flin vänder hon sig om och svarar:
- Om det regnar idag så kommer det uppifrån, pappa.
Sedan vänder hon sig tillbaka och fnissar lite.
 
Att bli satt på plats av en 3½-åring är väl också en form av personlig utveckling…

Läs om den och vad jag mer kan erbjuda här.

I början av sommaren skulle jag till Arvika för att hålla en föreläsning för ett företag där. Jag hade bokat en rullstolsplats på tåget från Göteborg, med byte i Kil. När jag i god tid före avgången kommer till tåget står tågvärden och grejar med liften. Det visar sig att hon stått där ett tag och försökt få den att fungera utan att lyckas. Till slut konstaterar hon att liften är trasig och kontaktar personal på stationen som kommer med en manuell lift istället.

När den manuella liften är på plats börjar personalen diskutera huruvida det finns en lift på stationen i Kil som kan ta mig av tåget igen. Svaret blir negativt eftersom SJ valt att placera manuella liftar enbart på de stora stationerna i tex. Göteborg, Malmö och Stockholm. Så där står jag. Jag kommer alltså upp på tåget men inte av igen.

Avgångstiden för tåget har passerat med ett par minuter och jag börjar känna mig ganska stressad eftersom personalen inte vill släppa upp mig på tåget. Jag inleder en övertalningskampanj och förklarar för dem att jag helt enkelt måste med det här tåget eftersom jag har en viktig föreläsning i Arvika följande dag. Till saken hör också att jag omöjligtvis kan skaffa en alternativ transport med så här kort varsel.

Jag förklarar också för dem att avstigningen i Kil kommer att lösa sig. Det finns nämligen alltid människor som är beredda att hjälpa till. Jag lyckas dock inte beveka dem utan blir räddad av lokföraren som kommer springande och undrar vad som står på. Efter han tagit del av dilemmat tar han på sitt ansvar att se till att jag kommer av i Kil.

Tio minuter efter utsatt avgångstid sitter jag till slut, svettig men lättad, på tåget mot Arvika. Nu ber jag en
stilla bön att lokföraren verkligen ska ta sitt ansvar som han har lovat.

En kvart innan tåget skall anlända till Kil hörs lokförarens röst i högtalarsystemet. Där ber han om tre frivilliga, starka personer som kan hjälpa en rullstolsburen man, som ska av på stationen i Kil. En kort stund senare har tre män och två kvinnor anmält sitt intresse. Jag blir avlyft från tåget och kan fortsätta min resa till Arvika på ett modernare tåg där det inte behövs någon lift för att ta sig ombord.

Varför berättar jag den här lilla episoden då? Jo, det antogs en nationell handlingsplan år 2000 där det stipulerades att alla enkelt avhjälpta hinder i samhället skulle vara åtgärdade före den 31:e december 2010. Hur har det gått tror ni? Om inte en så grundläggande funktion som möjligheten till att åka tåg är säkerställd. Hur skall man då kunna jobba vidare med resten av samhället?

Jag har av olika orsaker valt att inte vara aktiv inom handikapprörelsen för att påverka samhället. Istället utgår jag ifrån att min blotta närvaro ute på företag och organisationer skall öka förståelsen för människor med funktionshinder. Den närvaron riskerar dock att bli mindre om inte SJ skärper sig.

Den här historien berättade jag för en kollega och hans spontana fråga var om det inte kändes förnedrande att bli nedlyft från tåget av ett gäng helt okända människor? Nej, svarade jag. I det läget handlade det bara om att lösa ett problem. Det var snarare en positiv upplevelse att återigen få bekräftat att människor faktiskt tycker om att hjälpa till. Det som var förnedrande var att  stå på perrongen i Göteborg och uppbåda hela min övertalningsförmåga, för att försöka få tågpersonalen att släppa mig ombord överhuvudtaget.