Ett konferensrum på det stora konferenshotellet. Ett ”företagsjobb” som de säger, de stora stand-up stjärnorna. När de gör ”företagsjobb” förnedrar de sig tydligen. Gör det motvilligt för pengarna. Liknar det vid någon form av prostitution. På mina ”företagsjobb” möter jag människor. Av kött och blod. De är inte robotar med en ingraverad företagslogga i pannan.

Dörren öppnas lite försiktigt och den första deltagaren kikar försiktigt in. ”Är det här vi skall vara?” Om du skall lyssna på Christian en stund har du kommit rätt, svarar jag. Hon hälsar och tar i hand. ”Det här skall bli spännande, säger hon”. Lokalen fylls på. Några hälsar artigt. Några glider bara in. Snart är de femton stolarna besatta och tystnaden är kompakt. Det ligger en spänd förväntan i luften och blickarna flackar. Avdelningschefen presenterar mig och säger att jag kommit för att inspirera lite inför den kommande omorganisationen. Jag ler lite inombords och funderar en kort stund på om jag ska rätta honom men jag är tyst. Visst, inspiration är en lagom svepande formulering men jag vill så mycket mer och det är de som ska göra det.

Jag presenterar mig och börjar berätta. Min bakgrund, min historia och mina lärdomar. Skratt varvas med fundersamma blickar ned i bordet. Successivt monterar jag ned den osynliga väggen mellan oss. Osentimentalt öppnar jag dörren till min värld och släpper in dem. På frågorna under föreläsningens gång märker jag att de börjat reflektera och placerat in mina lärdomar i sin egen vardag. Det slutgiltliga beviset på huruvida jag lyckats nå fram på riktigt skall dock dröja en stund.

Efter 1½ timma är den inledande delen slut och en fikapaus tar vid. Jag delar in dem i tre grupper och de får med sig ett antal frågeställningar att diskutera. Under pausen håller jag mig undan eftersom jag inte vill inverka på processen.

Stämningen är uppsluppen när de kommer tillbaka. Några diskuterar fortfarande livligt medans andra med ett förnöjsamt leende tittar ned på pappret de antecknat på. Jag tar tag i taktpinnen och vi betar av fråga efter fråga. Som vanligt är jag förundrad över hur villigt de delar med sig av sina liv. Myten om svenskens inbundenhet är om inte helt felaktig, så i alla fall betydligt överdriven.

Ett öppenhjärtigt samtal lider mot sitt slut. I ögonvrån sitter en kille med ett leende och knappar på sin mobiltelefon. När han är färdig utbrister han. ”Här har du ett bevis på att jag lyssnat på vad du sagt!” Lite triumfatoriskt förklarar han att komplimangen han precis messat till en kollega, inte ser ut som den brukar. I normala fall skulle han skrivit något i stil med ”Bra jobbat!” Nu är den kompletterad med några förklarande meningar till varför det var just ”Bra jobbat!” Ett av mina förändringsverktyg har tagit ett omedelbart och konkret uttryck och jag har fått mitt bevis. Beviset på att jag nått fram och påverkat åtminstone en människa.

Jag kan inte förändra en hel grupp människor på tre timmar men jag kan hjälpa till att starta processen. Öppna dörren och utöka deras referensramar. Sedan är det deras eget ansvar att driva processen vidare.

På mina ”företagsjobb” möter jag människor och det är nog där problemet ligger för ovan nämnda ”stjärnor”. De får folk att skratta men lyckas inte montera ner den osynliga väggen. De står på scenen och gömmer sig bakom en figur, en roll de träder in i. Ger inte sig själva chansen att mötas.

På mina ”företagsjobb” möter jag människor och lär mig saker varje gång. Kompletterar min bild av verkligheten och utvecklas. Jag är tacksam över att ha gett mig själv den möjligheten.

För några år sedan råkade jag slå på tv-n precis när Jan Malmsjö skulle läsa upp en dikt. Vet inte om det var i samband med jul eller nyår men förtrollad blev jag. På något sätt satte den ord på en känsla och en tro jag länge burit på. Tron på människans inneboende kraft och styrka. Den kraft som fångar upp oss när livet går emot och vi famlar i mörkret efter en väg upp.

Dikten gjorde så stort intryck på mig att jag till och med lyckades få min far att läsa upp den i kyrkan vid vårt bröllop, trots att han inte är sådär jättesugen på att ställa sig upp inför en massa folk. Till skillnad från sonen hans :-)

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter; det ena var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden, Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud: " Du sa den gången jag bestämde mig att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest".

Herren svarade: "Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår i sanden – det var då jag bar dig."

Som förälder har man inte alltid tålamod att förklara när den frågvisa 3½-åringen inte riktigt hänger med i svängarna.
Själv brukar jag ibland besvara frågan med att ”om det regnar idag så kommer det uppifrån”. Något jag i veckan fick äta upp.

Ibland när jag hämtar från dagis och Astrid inte orkar gå hela vägen så får hon sitta i mitt knä. Skönt tillbakalutad brukar hon berätta om sin dag och emellanåt slumra till. När vi i veckan är på väg hem hör jag ett mumlande som jag inte riktigt uppfattar.
- Vad sa du, frågar jag.
Med ett pillimariskt flin vänder hon sig om och svarar:
- Om det regnar idag så kommer det uppifrån, pappa.
Sedan vänder hon sig tillbaka och fnissar lite.
 
Att bli satt på plats av en 3½-åring är väl också en form av personlig utveckling…

Läs om den och vad jag mer kan erbjuda här.

De senaste årtiondena har den fysiska belastningen på arbetet minskat medan den psykiska pressen ökat genom omorganisationer, högre tempo och minskad personal. Fler och fler "tar med sig jobbet hem", dvs arbetsstressen finns kvar även efter ordinarie arbetstid, och tiden för återhämtning blir mindre och mindre.

Det lite luriga när stressreaktionen blir kvar och rotar sig, när den blir långvarig, är att då ligger även muskelspänningen kvar under en längre tid. En muskel som är särskilt känslig för långvarig psykisk stress är trapeziusmuskeln. Trapezius eller Kappmuskeln ligger ytligt och omfattar nacke, skuldror och övre delen av ryggen.

Sett ur ett evolutionärt perspektiv har många arter utvecklats och överlevt genom att använda dessa muskler i emotionella sammanhang. Ett vanligt sätt att uttrycka hotfullhet i djurvärlden består i att höja axlarna eller vingarna och resa ragg. Hos människor uttrycks ofta förvåning och rädsla genom att höja på axlarna.

En vanlig anledning till långvarig psykisk stress är att man inte känner sig uppskattad i förhållande till de arbetsuppgifter man utför. Att man får för lite beröm på jobbet helt enkelt.

De som varit på mina föreläsningar vet att jag trycker ganska hårt på att vi skall bli bättre på att ge varandra beröm och komplimanger i vardagen. Här får du alltså ytterligare en anledning. Det minskar risken för nacksmärtor.

I början av sommaren skulle jag till Arvika för att hålla en föreläsning för ett företag där. Jag hade bokat en rullstolsplats på tåget från Göteborg, med byte i Kil. När jag i god tid före avgången kommer till tåget står tågvärden och grejar med liften. Det visar sig att hon stått där ett tag och försökt få den att fungera utan att lyckas. Till slut konstaterar hon att liften är trasig och kontaktar personal på stationen som kommer med en manuell lift istället.

När den manuella liften är på plats börjar personalen diskutera huruvida det finns en lift på stationen i Kil som kan ta mig av tåget igen. Svaret blir negativt eftersom SJ valt att placera manuella liftar enbart på de stora stationerna i tex. Göteborg, Malmö och Stockholm. Så där står jag. Jag kommer alltså upp på tåget men inte av igen.

Avgångstiden för tåget har passerat med ett par minuter och jag börjar känna mig ganska stressad eftersom personalen inte vill släppa upp mig på tåget. Jag inleder en övertalningskampanj och förklarar för dem att jag helt enkelt måste med det här tåget eftersom jag har en viktig föreläsning i Arvika följande dag. Till saken hör också att jag omöjligtvis kan skaffa en alternativ transport med så här kort varsel.

Jag förklarar också för dem att avstigningen i Kil kommer att lösa sig. Det finns nämligen alltid människor som är beredda att hjälpa till. Jag lyckas dock inte beveka dem utan blir räddad av lokföraren som kommer springande och undrar vad som står på. Efter han tagit del av dilemmat tar han på sitt ansvar att se till att jag kommer av i Kil.

Tio minuter efter utsatt avgångstid sitter jag till slut, svettig men lättad, på tåget mot Arvika. Nu ber jag en
stilla bön att lokföraren verkligen ska ta sitt ansvar som han har lovat.

En kvart innan tåget skall anlända till Kil hörs lokförarens röst i högtalarsystemet. Där ber han om tre frivilliga, starka personer som kan hjälpa en rullstolsburen man, som ska av på stationen i Kil. En kort stund senare har tre män och två kvinnor anmält sitt intresse. Jag blir avlyft från tåget och kan fortsätta min resa till Arvika på ett modernare tåg där det inte behövs någon lift för att ta sig ombord.

Varför berättar jag den här lilla episoden då? Jo, det antogs en nationell handlingsplan år 2000 där det stipulerades att alla enkelt avhjälpta hinder i samhället skulle vara åtgärdade före den 31:e december 2010. Hur har det gått tror ni? Om inte en så grundläggande funktion som möjligheten till att åka tåg är säkerställd. Hur skall man då kunna jobba vidare med resten av samhället?

Jag har av olika orsaker valt att inte vara aktiv inom handikapprörelsen för att påverka samhället. Istället utgår jag ifrån att min blotta närvaro ute på företag och organisationer skall öka förståelsen för människor med funktionshinder. Den närvaron riskerar dock att bli mindre om inte SJ skärper sig.

Den här historien berättade jag för en kollega och hans spontana fråga var om det inte kändes förnedrande att bli nedlyft från tåget av ett gäng helt okända människor? Nej, svarade jag. I det läget handlade det bara om att lösa ett problem. Det var snarare en positiv upplevelse att återigen få bekräftat att människor faktiskt tycker om att hjälpa till. Det som var förnedrande var att  stå på perrongen i Göteborg och uppbåda hela min övertalningsförmåga, för att försöka få tågpersonalen att släppa mig ombord överhuvudtaget.

För andra året spenderade vi en vecka av vår semester på Österlen. Vi har hittat ett ljuvligt litet ställe i närheten av Löderup som heter Hagestad 47. Fem lägenheter i en ombyggd ladugård mitt ute på en åker, som min svärfar så fint uttryckte det när han anlände förra året.

Sista kvällen skulle min hustru ta sin "runda" som hon gjort en kväll tidigare i veckan. Rundan går längs ett traktorspår rätt genom vetefälten, upp på landsvägen och tillbaks på den knaggliga grusväg som leder fram till gården. En inte helt lämplig väg om man är hjulburen men ett skeptiskt ögonblick senare från Emma var vi på väg.

Den första biten var jag fullt koncentrerad på att inte köra ner i något, i gräset dolt, hål. Efter hand märkte jag dock att traktorspåret var bra mycket jämnare än jag trott och succesivt lyfte jag blicken från vägen. Det var helt ljummet i luften och kvällsbrisen svepte över fälten. Efter ytterligare en bit stannade vi upp ett slag för att pusta ut och ta lite bilder.

Det kändes som om jag stod mitt i ett hav och den torra doften av vete ackompanjerades av några svalor som måste haft ett bo några meter bort. I stillheten, omringad av detta ögonbedövande vetehav kunde jag riktigt känna hur energidepåerna fylldes på. Depåer jag kommer kunna hämta kraft ifrån när livet känns lite motigt och jag behöver en kick.

Det är inte alltid man är mottaglig när de här tillfällena dyker upp men man kan ju försöka ge det chansen så ofta som möjligt.

Jag tror det får bli en tripp till Österlen även nästa sommar......

Den frågan får författarinnan Bodil Malmsten i intervjuprogrammet "Videokväll hos Luuk", och svarar följande:
-Det tror jag inte att om man frågar någon ärligt, att hon svarar att hon ÄR lycklig.

Det uttalandet kan ju låta som om det kommer från en ganska bitter och livstrött människa men som tur är vidareutvecklar hon sitt påstående med följande:
-Själva tillståndet att känna lycka är ett tillstånd som på en sekund ilar förbi. När man känner att man är ett med lyckan.

En väldigt bra beskrivning tycker jag och samtidigt en nyansering av det lyckoorienterade samhälle vi lever i idag. Att vi ska vara så lyckliga hela tiden.

När jag är ute och föreläser, får jag ofta frågan om jag tror att jag varit lyckligare om jag inte suttit i rullstol?

En i grunden helt omöjlig fråga att svara på men jag brukar ändå försöka med att säga att man inte förlorar förmågan till att känna lycka bara för att man drabbas av ett handikapp. Sedan är det ju omöjligt att svara på om jag känt den här sekundsnabba ilningen av lycka oftare om jag inte haft ett funktionshinder.

Vad är det för saker som framkallar dessa lyckoilningar som Bodil talade om då? För mig uppstår den här härliga känslan t.ex. när min dotter säger att hon älskar mig. När min hustru lagat en god middag en lördagskväll eller när en åhörare efter en av mina föreläsningar kommer fram och säger att jag berört och gett dem en tankeställare.

Det sista exemplet sorterar jag in i kategorin beröm och komplimanger och det är också den lyckokänsla vi lättast kan påverka.
Varför gör vi inte det oftare?

Att ge och ta beröm och komplimanger är något som jag upplever att vi här i Jantelagens Mecka är ganska dåliga på. Hur många gånger per dag ger du ett ärligt uppskattande ord till en vän eller kollega?

Jag vet av egen erfarenhet hur viktigt det här är och hade förmodligen inte suttit och skrivit detta inlägg om jag inte efter min olycka haft en omgivning som förstod att ge ett uppskattande ord på vägen och nu kommer dagens sanning:

Ärligt menade beröm och komplimanger bygger människor!

Beröm och komplimanger fyller på människors "lyckokonton". Konton man kan låna en lyckoilning ifrån, då livet går emot en. Försök tänka på det, för genom att bli lite bättre hjälper du också till att skapa en miljö runtomkring dig där det är naturligt att ge ett uppskattande ord. Dessutom skapar du en bumerangeffekt eftersom folk gärna vill återgällda en komplimang, vilket gör att du fyller på ditt eget "lyckokonto" med.

Ett litet problem med komplimanger är att vi sällan vet hur mycket de betyder för mottagaren. Det finns ju liksom ingen lyckomätare som tänds när vi träffar rätt men blotta vetskapen om att just din komplimang faktiskt kan ha en avgörande betydelse i en annans liv, borde vara motivation nog.

Om jag återigen refererar till mitt eget liv kan jag säga att en av de absolut finaste komplimanger som också haft störst betydelse i mitt liv, kom från en handläggare på försäkringskassan. Lite oväntat, men icke desto mindre sant, och ett bevis på att man aldrig kan veta när man träffar rätt.

Ge komplimanger! Skapa lyckoilningar!

Jag kan ibland bli lite trött på budskap i stil med: "Det finns inga begränsningar för vad du kan åstadkomma", "Du kan bli vad du vill" osv. Självklart är det bra att ha drömmar och mål men vad händer om man låter hela tillvaron tas upp av dem? Att övervinnandet av en begränsning tar för stor plats.

Att vi alla har begränsningar i tillvaron är väl inte direkt någon nyhet. I stora drag ser de dessutom ganska lika ut. De flesta har inte obegränsat med pengar. De flesta har en familj och vänner att ta hänsyn till.

De flesta har inte de fysiska förutsättningarna för att bestiga Mount Everest osv.

De här begränsningarna sätter upp ramarna för vår tillvaro och det är i den tillvaron vi ska leva och försöka trivas i. Att då ha rätt förhållningssätt till sina begränsningar är otroligt viktigt.

Vad är rätt förhållningssätt? Jag vet människor som har alla möjligheter i världen att leva ett fullgott liv men som "snöat" in på en begränsning i tillvaron. En begränsning som blivit så central att de faktiskt gjort sig olyckliga på grund av den. Och ännu värre. De har blivit bittra.

Den mest uppenbara begränsningen i mitt liv är naturligtvis min fysiska begränsning i form av ett handikapp. Att hitta ett förhållningssätt till denna begränsning har varit en stor utmaning men utmynnade efter ett antal år i följande grundfilosofi: Jag lever med ett handikapp, inte i ett handikapp. Skillnaden i ord är hårfin men som inställning monumental.

Rent konkret innebär det att jag inte bara definierar mig utifrån mitt handikapp eftersom jag är så mycket mer. Jag är pappa, make, bror, son, vän, civilekonom, föreläsare, sportnörd osv ..... och handikappad.

Visst, ibland tar handikappet hela min uppmärksamhet men det gör även min dotter eller mitt jobb. Att ibland ta ett steg tillbaka och se att tillvaron består av så mycket mer än det man är fokuserad på just nu är väldigt nyttigt och minskar risken för att man blir en av de där "insnöade" människorna.

Så frågan till dig är nu: Lever du i eller med dina begränsningar?

Tisdagens debatt inleddes av Lennart Bång som höll ett grymt bra inledningstal. När själva debatten inleddes var det svårt att få till en riktig debatt. Det finns ju i ärlighetens namn inte så mycket att debattera. Vem vill inte ha frihet liksom? Debatten blev istället en diskussion där deltagarna fick försöka beskriva vad frihet är just för dem.

Mark Levengood beskrev det som frihet att vara som man vill. Mian Lodalen att ens personliga frihet inte skall gå ut över andras. Jan Eliasson beskrev friheten att få känna trygghet. Själv hävdade jag att frihet inte är en förutsättning för att känna lycka. Att man trots begränsad frihet kan leva ett väldigt bra liv.

Debattledaren Staffan Dopping gjorde ett bra jobb och stämningen i den fullsatta lokalen (700 pers?) var på topp eftersom det var ett rutinerat sällskap, eventuellt exklusive mig själv :-), som bjudits in.

Fantastiskt kul och lärorikt att få befinna sig i de här sammanhangen och förhoppningsvis får jag fler möjligheter framöver.

På tisdag 29/6 deltar jag i en paneldebatt på festivalen Peace & Love. Ämnet för debatten är "Vad är frihet" och mitt bidrag kommer vara frihet ur ett fysiskt perspektiv.

Övriga deltagare är Jan Eliasson, Mark Levengood samt Mian Lodalen. Skall bli spännande att se hur debatten utvecklar sig. Återkommer med en liten resumé.