10% rabatt på ordinarie arvode om ni bokar en föreläsning för hösten, innan 30/6.

Det finns säkert en massa olika förklaringar till det men faktum kvarstår. Den som beställer en föreläsning gör det med kortare och kortare varsel. Detta gör att det relativt ofta kommer in sena förfrågningar på datum som redan är uppbokade. För att motverka detta ger jag alltså 10% rabatt på ordinarie arvode om du bokar en föreläsning för hösten, innan 30/6.

Mejla mig på info@christianwass.se eller ring 0730-74 19 31.

Hon är först in i lokalen. Navigerar fram mellan stolsraderna, med sin assistent i släptåg, och parkerar rullstolen ett par meter framför mig.

För att hon ser lite dåligt, förklarar hon urskuldande, när hon, precis som jag antagligen, känner att hon är just på gränsen till den där komfortzonen. Komfortzon är egentligen ingen bra beskrivning i det här fallet eftersom jag är van vid, och väldigt bekväm med, att ha människor i min absoluta närhet. Mer som att jag riskerar att missa ögonkontakt med henne då blicken rör sig över publiken.

Det är alltid en något högre anspänning att föreläsa inför en åhörarskara där jag redan innan vet att en del av dem har ett handikapp. Rent spontant kan man tycka att det borde vara precis tvärtom men för mig är det inte så. Beror förmodligen på att vi i stora drag delar samma vardagsbekymmer och att det känns aningen förmätet att jag ska berätta för dem hur de ska hantera dem.

Föreläsningen rullar igång och med ens är anspänningen borta för de är omedelbart med mig. Skrattar, begrundar och ställer massor med frågor. Placerar in förändringsverktygen i sina egna liv och kommer med reflektioner. Delar med sig av egna erfarenheter och blir på så sätt en del av själva föreläsningen. Bekräftar att det jag talar om har bäring på deras egna liv och mitt i föreläsningen får jag ett väldigt vackert bevis för det.

Jag har pratat en stund om vikten av att ge komplimanger när tjejen framför mig plötsligt lutar sig åt sidan mot sin assistent.
”Du betyder så himla mycket för…”, är det jag uppfattar innan de möts i en innerlig kram. Jag slutar förvånat prata och iakttar dem. Hör ett mummel inifrån omfamningen och känner hur lyckoilningen pressar fram något vått i ögonvrån. Ler när de till slut släpper taget och har inte en aning om var jag befinner mig i föreläsningen. Men det spelar ingen roll för en positivare blackout får man nog leta efter.

Till slut hittar jag orden och fortsätter med en intensiv känsla av tacksamhet över att fått uppleva det där ögonblicket. Ett spontant uttryck av kärlek och uppskattning jag kommer bära med mig länge. Tänk om vi alla kunde göra precis så här oftare. Visst skulle det göra de jobbiga stunderna i livet lite lättare att handskas med?

Förresten, tror du att den omfamnade assistenten blev mer eller mindre motiverad att gå till jobbet dagen efter?

Hon kom gående i motsatt riktning på gångbanan en dag när jag skulle hämta Astrid från dagis. En sådan där människa som syns. Lite för höga klackar, lite för kort kjol, lite för mycket smink och lite för stor urringning. Den sammanbitne mannen i svart knälång skinnjacka bredvid, nästan hukade för hennes yviga kroppsspråk.

Precis när jag möter det omaka paret stannar hon upp och vänder sig mot mig.
”Veta du vägen hotell?”
”Om du menar hotell 11 så ligger det längst bort på kajpromenaden här borta till vänster” säger  jag och pekar ut riktningen.
”Åh du är ett älskling” säger hon och böjer sig samtidigt fram för att ge mig en puss på kinden.
Instinktivt lutar jag mig bort från henne men hon har bestämt sig och sekunden efter landar en rejäl puss. När hon svassar iväg lämnar hon mig med en dubbel känsla. Å ena sidan irriterad över att, mot min vilja, fått motta en blöt puss från en människa jag aldrig sett förut. Å andra sidan glatt överraskad över att det fortfarande finns de som tämligen obekymrat bortser från sociala spelregler i syfte att få uttrycka sin tacksamhet.

Det som skiljer oss människor från övriga djurriket är vårt självmedvetande. Att vi inte enbart styrs av instinkter utan att vi kan se vad som händer oss som en utomstående iakttagare. Att vi faktiskt kan bestämma hur saker och ting påverkar oss. Jag skall villigt erkänna att jag oftast reagerar instinktivt på saker folk säger och gör. Tar det personligt när jag blir kritiserad. Blir förbannad när jag själv eller någon jag tycker om blir illa behandlad och blir ledsen när någon säger något i syfte att såra mig.

Ibland befinner jag mig dock i ett mentalt tillstånd där jag inte reagerar instinktivt utan faktiskt väljer hur jag skall reagera och det är en häftig känsla. Jag har inte riktigt klurat ut exakt hur jag viljemässigt skall bära mig åt för att försätta mig i det här mentala tillstånd som krävs men jag är det på spåren (min stressnivå är definitivt en av nycklarna). Vet inte om jag någonsin kommer lyckas fullt ut men blotta vetskapen gör att jag oftare har det i bakhuvudet. Att jag mellan stimulus och reaktion har en möjlighet att välja. Den möjligheten har du också men hur ofta utnyttjar du den?

Hur jag valde att reagera på den blöta pussen?

Ledtråd: Jag fortsatte mot dagis med ett leende på läpparna.

Dela

Att stå på scen på Lisebergsteatern och blicka ut över en fullsatt salong, är bland det häftigaste jag upplevt som föreläsare.

Faktiskt inte på grund av att det var 500 personer som satt där utan själva anledningen till att de gjorde det. Nämligen för att de allesammans kommit dit för att de valt att hjälpa till. Den positiva energi som alla dessa leende människor gav ifrån sig var magisk att bli innesluten i. Dessutom var det ett månghövdat och väldigt konkret bevis för att min tro på att människor tycker om att hjälpa till stämmer.

Olof Röhlanders fantastiska projekt "Inspiration för ALLA!", där alla intäkter oavkortat går till vägörenhet, samlade under den här kvällen in över 100.000 kr. Tack för att ni bidrog! 

Det tog några månader att få den färdig men nu är den det. Och jag är riktigt nöjd med resultatet :-)

Med benäget bistånd av superduktige Rickard Moneus på produktionsbolaget 1897 blev det en liten film som berättar vad mitt föreläsande handlar om. Tills filmen är upplagd ordentligt på hemsidan kan du se den här.

Med skruvmejseln i handen letar jag luckor, svagheter i försvaret där jag kan sätta in nådastöten. Den försvarar sig väl. Glider undan rullar runt och visar upp en ny sida i sitt, till synes, ogenomträngliga hölje.

Ett gäng såna här skulle förmodligen driva ett gäng som jag till en kollektiv harakiri om blodsockernivån bara var tillräckligt låg. Känns som en fullständigt logisk slutsats med tanke på att den lille jäveln med stor sannolikhet är förpackad i den del av världen där ovan nämnda självmordsmetod är sprungen.

Kampen går vidare och tanken på att kalla in kavalleriet susar förbi. Kavalleriet består för tillfället av en kvällstrött hustru som fullständigt okoncentrerad skulle besegra fienden på max tre sekunder. Rätt ofta utnyttjar jag den livlinan, det ska jag något ovilligt erkänna, men den här gången ger jag mig inte.

Det har mer än en gång slutat med en massaker. När de första små puffarna av irritation lägger sig som en hinna mot det rationella tänkandet tar det inte lång tid innan tålamod är namnet på en vilt forsande fjällbäck. Då låter jag besinningslöst skruvmejseln förvandla den lilla godbiten till ett oätligt kadaver av staniolpapper och choklad. Men inte idag. Idag växer den banala kampen till något mer. Idag förvandlas det till en principsak. Idag tänker inte en fullvuxen man på dryga fyrtioett, trots sina förlamade fingrar, förlora kampen mot ett litet påskgodis. Idag är den här mannen en fyr.

Två slagskepp hade varit till sjöss på manöver i hårt väder i flera dagar. Sikten var dålig med spridd dimma och fartygschefen befann sig på kommandobryggan för att hålla ett öga på alla aktiviteter. Kort efter mörkrets inbrott anmälde utkiken till kommandobryggan:
”Ljus förut.”
”Ligger det stilla eller rör det sig?” ropade fartygschefen.
”Stilla, kommendörkapten”, svarade utkiken vilket innebar att de befann sig på kollisionskurs med det andra fartyget.
”Signalera då till det där fartyget att vi befinner oss på kollisionskurs och att de ska lägga om kursen tjugo grader”, beordrade fartygschefen.

”Det är ni som bör lägga om kursen tjugo grader”, kom det till svar.
”Jag är kommendörkapten. Lägg om kursen.”
”Jag är sjöman av andra graden. Det är bäst att ni lägger om kursen tjugo grader.”
Nu var fartygschefen rasande. Han röt:
”Signalera att jag är ett slagskepp! Lägg om kursen tjugo grader!”
Till svar signalerades kort:
”Jag är en fyr.” 

Till slut lyckas jag pilla upp en kant och snart är kampen över. Diaboliskt leende iakttar jag den besegrade och känner snålvattnet sippra ut ur mungiporna. Här ska njutas och det gör jag också. I ungefär två sekunder. Så länge får jag njuta av segerns sötma innan den första tuggan avslöjar fiendens hemliga vapen.

När jag då och då träffar på den sötsliskiga smaken är det som att kastas in i en tidsmaskin. Ser framför mig en övergödd brukspatron med en fet cigarr i mungipan som får lirka in glaset med punsch mellan det tungt hängande mustascherna. Punsch hör inte hemma på tjugohundratalet. Punsch äts i choklad och dricks i små glas av människor som för länge sedan förlorat kontakten med sina smaksinnen. Det borde stiftas lagar mot förekomsten av punsch i choklad. Och om det nu nödvändigtvis ändå ska få förekomma så skulle det banne mej sitta en stor dödskalle med tydlig varningstext på. Ingen borde någonsin mer, mot sin vilja, behöva stifta bekantskap med den så försåtligt chokladgömda, vämjeliga smaken. Hästkött i lasagnen spelar inte ens i samma division.

Matchen får väl ha ansetts sluta oavgjort. Fullvuxen man på dryga fyrtioett fick visserligen borsta tänderna ett par gånger extra men då fick han också lite extra tid att reflektera över det där med fyren. Fyren som, i ett på gränsen till obetydligt sammanhang, gjöt mod och stärkte honom i stunden. Som puttade undan irritationen och fick honom att ta ställning

Det är viktigt med principer men inte alltid helt lätta att upprätthålla när de blir ifrågasatta. Ibland brukar jag därför tänka på historien med kommendörkaptenen och fyren. Den får mig att bli mer bestämd, mer övertygad i förvissningen om att det här kompromissar jag inte med. Att det här, hur löjligt det än må verka vara, faktiskt är viktigt för mig. Att det här är en ståndpunkt jag inte tänker vika ifrån. Att jag just i detta ögonblick är en fyr.

De senaste årtiondena har den fysiska belastningen på arbetet minskat medan den psykiska pressen ökat genom omorganisationer, högre tempo och minskad personal.

Fler och fler "tar med sig jobbet hem", dvs arbetsstressen finns kvar även efter ordinarie arbetstid, och tiden för återhämtning blir mindre och mindre. Det lite luriga när stressreaktionen blir kvar och rotar sig, när den blir långvarig, är att då ligger även muskelspänningen kvar under en längre tid. En muskel som är särskilt känslig för långvarig psykisk stress är trapeziusmuskeln. Trapezius eller Kappmuskeln ligger ytligt och omfattar nacke, skuldror och övre delen av ryggen.

Sett ur ett evolutionärt perspektiv har många arter utvecklats och överlevt genom att använda dessa muskler i emotionella sammanhang. Ett vanligt sätt att uttrycka hotfullhet i djurvärlden består i att höja axlarna eller vingarna och resa ragg. Hos människor uttrycks ofta förvåning och rädsla genom att höja på axlarna.

En vanlig anledning till långvarig psykisk stress är att man inte känner sig uppskattad i förhållande till de arbetsuppgifter man utför. Att man får för lite beröm på jobbet helt enkelt. De som varit på mina föreläsningar vet att jag trycker ganska hårt på att vi skall bli bättre på att ge varandra beröm och komplimanger i vardagen. Här får du alltså ytterligare en anledning.

Det minskar risken för nacksmärtor!

Hur manusförfattarna till teveserien ”Allt faller” tänkte vete fasen. Eller rättare sagt så förstår jag hur de tänkte, det har kommit fram i efterhand, men att de inte gjorde det tillräckligt bra.

Första avsnittet: En tillskruvad karaktär av Jonas Gardell, spelad av…Jonas Gardell, står på en scen i Göteborg och kör någon typ av stand-up inför en måttligt road publik. Frustrerad av det ljumna mottagandet blir han grövre och grövre i sitt skämtande och till slut går han över gränsen. Till slut drar han ett försök till skämt om de som omkom i diskoteksbranden och möts då av tystnad och spridda burop. Förnedringen blir total när han efter föreställningen blir konfronterad av en tjej som var med vid branden, men som klarade sig.

Jag förstår poängen, förstår vad de försöker åstadkomma, vilken gräns de vill utmana men blir väldigt illa berörd och förbannad. Tänker på att anhöriga och vänner till ungdomarna som omkom precis fått en pil levererad rakt in i hjärtat. Enbart för att några högt uppburna och folkkära komiker ska få testa en gräns. Det kom en ursäkt och förklaring men ibland är det försent. Skadan sker i samma sekund som orden yttras och sedan spelar inga ursäkter i världen någon roll.

Gnäll och skrik, dörrar som slås igen och emellanåt ett gäng tårar som sprutar ut ur ögonen. Scenen spelas numera upp frekvent hos familjen Wass när sexåringen visar att hon minsann vill bestämma lite ibland också. Inga konstigheter med det, rätt påfrestande, men en naturlig del i hennes utveckling. Oftast kommer hon till sans efter ett tag och blir talbar. Oftast hinner vi iväg till skola, kör eller någon annan tidsbestämd aktivitet men ibland – ibland blir det försent. Ibland finns det ingen återvändo. Bussen, som oundvikligen går på ett specifikt klockslag, har gått. Då hjälps det inte att hon ångrar sig. Då spelar det ingen roll att hon förstår hur dumt hon betett sig. En del misstag går helt enkelt inte att reparera och hon lär sig det förhoppningsvis efter hand.

Jag har själv några ”surdegar” i tillvaron som jag förmodligen kommer få försöka förhålla mig till i resten av mitt liv. Saker jag sagt och gjort som fått ödesdigra konsekvenser. Saker som inte var beräknande eller illa ment, men vars följdeffekter blivit oöverskådligt negativa och som aldrig uppstått om det inte vore för mig. Jag har förklarat mitt handlande, bett om ursäkt och i de flesta fall har det räckt, men några gånger inte. Det stinger till i hjärtat när de där ”surdegarna” ockuperar medvetandet emellanåt men är en del av livet. En viktig del av livet som påminner mig om att det ibland är för sent.

Det hoppas jag folket bakom ”Allt faller” också lärt sig nu och inte gör om samma misstag. För hur man än vrider och vänder på det så har de gjort ett ganska stort antal människor illa. Trots att de rimligtvis bör ha varit väldigt medvetna om vilket sår de bestämde sig för att, i konstens namn, sticka fingret i. Men om de inte förstått vad de gjort så är det inte bara för sent – då är det dessutom riktigt, jävla obehagligt.

För fjärde året ska Stora Talarpriset delas ut och bland de tio nominerade finns undertecknad.

Jag är otroligt glad och stolt över att nämnas i ett så prestigefyllt sammanhang tillsammans med ett antal föreläsare jag själv sett upp till sedan länge. Framförallt är det dock en bekräftelse på att jag anses leverera kvalitet och det är väldigt skönt att kunna lägga i den mentala ryggsäcken. Nu ska tre finalister utses som slutligen gör upp om segern. Vinnaren tillkännages i samband med Inspirationsdagen 12 feb på Rival i Stockholm. 

Bokbloggen, Bokblomma, har läst och skrivit om min bok. En recension som verkligen värmer i vintermörkret :-)

Läs vad hon skriver här!

”Varför har du på dig de där”, frågade jag och nickade mot hans händer. Först tittade han oförstående på mig, men när han följde min blick och såg var den träffade började han skruva på sig.

”Chefen sa att man alltid skulle ha dem på sig”, svarade han till sist.
”Varför då? Hur löd motiveringen till det? Varför i hela fridens namn ska du ha på dig plasthandskar när du kommer in i mitt hem och sedan tar i mig?” fortsatte jag och försökte med måttlig framgång dölja min irritation.
”Nja, det handlar väl mest om att vi går till många olika personer och inte ska föra vidare eventuella smittor. Dessutom kan ju vi som hjälper dig ha olika åkommor som du säkert inte vill ha”, svarade han.
”Är det inte upp till mig att avgöra det? Bara jag vet vad jag riskerar utsättas för. Så vanligt är det ju inte så att det är motiverat med en slentrianmässig användning av plasthandskar. Dessutom är jag en helt vanlig människa utan vare sig smittsam sjukdom eller dålig hygien”, fortsatte jag.
”Det är möjligt, men nu har jag fått de instruktionerna och då är det det som gäller”, sa han och gjorde en ansats att börja hjälpa mig av med tröjan.
”Ska du ta i mig, gör du det utan handskar och vill du inte ta av dem så vill jag inte ha din hjälp”, svarade jag bestämt och backade undan. Han tittade först på mig med uppgiven min och sedan vädjande på sin kollega, som inte lyssnat lika noga på sin chef.

Varför det stod två personer från hemtjänstens nattpatrull i mitt sovrum klockan tolv på natten för femton år sedan, kräver förstås en förklaring. Eftersom jag inte kan förflytta mig från rullstolen till sängen, på egen hand, har jag ett larm som jag ringer på när jag behöver hjälp med just det. Dessutom behöver jag hjälp att få av kläderna och lägga mig till rätta innan John Blund kan föra mig vidare in i sömnens värld. Fungerar hur bra som helst, eftersom de i de allra flesta fall jobbar tyst och effektivt. En förutsättning när det numera ligger en styck fru och en niomånaders August bredvid och sussar.

Det blev ett himla liv den där gången eftersom beslutet att bära handskar var taget av chefen för verksamheten. Jag stod på mig och försökte förklara för henne hur obehagligt det var att känna plasten mot min hud. Att det väldigt sällan var motiverat att använda dem och att det faktiskt skickade en signal om att jag var något man behövde skydda sig mot. Efter många om och men gav hon med sig med förbehållet att om personalen kunde motivera användandet vid enstaka tillfällen, så skulle det vara okej.

Det är som sagt femton år sedan den här episoden utspelade sig men plasthandskarna åker fortfarande fram emellanåt och långt ifrån alltid åtföljd av en motivering. Ibland tar jag fighten, ibland inte. Jag har upptäckt att det finns ett mönster, vid vilka tillfällen jag reagerar. När tillvaron flyter på, när jag känner mig stark, bryr jag mig inte. När det inte är så har jag en tendens att göra det. Som att jag behöver markera och bevaka mitt mänskliga värde mer då isen är tunnare inunder.

I nyligen sända teveserien ”Torka aldrig tårar utan handskar”, som för övrigt var fantastiskt bra ur många aspekter, är själva titeln också inledningsscen. Där torkar en sjuksköterska en svårt aidssjuk patients tårar, utan skydd på sina händer. Något som sågs som livsfarligt när man inte visste så mycket om sjukdomen ännu. Symboliken man vill ha fram är glasklar och ett konkret uttryck för hur man såg på homosexuella på åttiotalet. Utvecklingen har, via en lång kamp, gått framåt men själva fenomenet existerar alltså fortfarande.

Det finns inget jag och dem i det här, inget svart eller vitt eller någon beräknande illvilja. Bara människor som försöker göra så gott de kan, men som är okunniga och inte alltid reflekterar och ser konsekvenserna av sitt handlande i ett större perspektiv. Vid fel tillfälle och person kan beröringen från en plastinfattad hand förmodligen vara den sista lilla putten ned till en plats man sedan inte orkar kravla sig upp ifrån. En sista bekräftelse på att man bara är en devalverad form av släktet homosapiens. En andra klassens människa.

Vi kan alla ha otur och plötsligt befinna oss i en situation då vi faktiskt blir tvungna att bevaka vårt mänskliga värde. Att då, när vi orkar, faktiskt säga ifrån är så otroligt viktigt, nästan en skyldighet mot dem som inte just då har kraften att göra det själva.

Det är grymt skönt när en journalist fullt ut förstår vad jag försöker förmedla med mina föreläsningar.

I nya numret av tidningen Civilekonomen är det ett reportage om mig gjort av duktiga, Fatima Grönblad.

Läs hela artikeln här!

Julen är fortfarande en bit bort, men varför inte lösa några julklappsbekymmer redan nu? Därför har jag två olika typer av erbjudande.

Privatpersoner:

Ta chansen att ge bort ett signerat ex av ”Invalido – på ett ögonblick förändrades allt” i julklapp med en personlig hälsning till mottagaren från mig. Boken kostar 212 kr + frakt.

Företag:

Varför inte tacka din personal eller dina kunder för året som gått med ett ex av ”Invalido – på ett ögonblick förändrades allt”?

Julklappserbjudande:

* upp till 5 ex:   199 kr + moms & frakt
* upp till 20 ex: 179 kr + moms & frakt
* fler än 20 ex:  159 kr + moms & frakt
 
Så här beställer du:

Mejla beställningsuppgifter (namn, adress, antal) till info@christianwass.se. Jag bekräftar din order och begär eventuellt kompletterande information.

Jag gissar att pojken som står med boken i handen är 11-12 år gammal. Utan att säga ett ord tittar han på sin mamma som står bredvid och hon förstår. Förstår att sonen bestämt sig och börjar därför plocka upp pengarna ur sin portmonnä.

Att befinna sig på bokmässa är otroligt kul och samtidigt otroligt påfrestande. Kul för att man träffar och pratar med så många människor om sin bok. Påfrestande eftersom man under 8 timmar x 4 dagar befinner sig i ett brus där alla gör sitt bästa för att höras och synas i det otroliga utbudet.

Jag hade inte speciellt högt ställda förväntningar i form av antal sålda böcker innan Bok & Biblioteksmässan. I linje med det var jag också lite fundersam över hur jag skulle bete mig när potentiella bokköpare rörde sig i och omkring förlagets (HOI) monter. Hur offensiv kan man vara utan att bli för påträngande? Ganska snart föll det sig naturligt hur jag skulle gå till väga. Först när någon tagit upp min bok och stått och läst en stund rullade jag fram och erbjöd mig att berätta lite mer. En vinnande strategi eftersom säkert 80% köpte boken efter det att jag personligen fått levandegöra innehållet i min självbiografi.

Är han inte lite för ung för att läsa min bok, tänker jag en smula bekymrat och rullar fram mot pojken som nu fått sedlarna av sin mor.
”Du vet att det är en vuxenbok jag skrivit va?” säger jag och nickar mot boken som han storögt står och bläddrar i. Han tittar upp och ler blygt samtidigt som han försiktigt nickar.
”Han har tittat på din bok flera gånger när vi gått förbi och bett om förskott på nästa veckas veckopeng för att kunna köpa den”, säger hans mamma som nu leende ställer sig bredvid honom.

En tanke virvlar förbi om jag kanske skulle ta och berätta mer för honom och framförallt hans mamma vad boken handlar om. Att det emellanåt är en ganska tuff och osminkad del av verkligheten jag beskriver. Att man nog behöver ha lite livserfarenhet för att verkligen förstå hur genomgripande och omvälvande den förändring i tillvaron jag ställdes inför, verkligen var. Samtidigt kan jag ju faktiskt inte veta på vilket sätt en så pass ung människa läser boken. Kanske tar han till sig helt andra saker än jag tror. Kanske har han redan upplevt saker som gör att han mycket väl är mogen att ta till sig innehållet. Kanske underskattar jag honom?

”Då måste jag få signera den åt dig”, säger jag och markerar att han ska lägga boken i mitt knä.
”Vad heter du”, frågar jag och tittar upp och möter hans blick.
”Farzad”, svarar han och då gnistrar det av lycka i de mörkbruna ögonen.
”Vet du att du är den yngsta person jag träffat som velat läsa min bok, Farzad?” säger jag sedan eftersom jag känner att jag bara måste få poängtera att boken inte är avsedd för hans ålderskategori.
”Mm”, svarar han och plockar sedan upp boken ur mitt knä, viker försiktigt ihop den och stryker leende en gång mjukt med handen över framsidan.
”Du kan väl mejla mig om det är något du undrar eller funderar på medan du läser den?” fortsätter jag och får en knappt märkbar nick till svar. Sedan blir vi avbrutna av en man som vill fråga lite om den föreläsning jag ska hålla senare på dagen. I ögonvrån ser jag efter en stund en skrattande pojke gå iväg med sin mamma. Han gestikulerar ivrigt med den ena handen. I den andra har han en bok tätt tryckt mot bröstet.

Av alla hundratals människor jag träffade på bokmässan var det Farzad som påverkade mig mest. Det enda han sa var sitt namn men han kommunicerade så mycket mer. Bakom det försiktiga leendet och de pigga, bruna ögonen lyste det igenom en mogen och bestämd ung människa. En ung människa som jag i bruset på mässgolvet, till en början, nog underskattade ganska grovt men som dröjt sig kvar och vuxit.

Han påverkade mig ordlöst med sin utstrålning och fick mig att i efterhand tänka till. Påminde mig om att vi alla påverkar varandra, och på olika sätt, bara vi tar oss tid att vara lite mer närvarande. Att vi i bruset av människor, möten och allt högre rop på uppmärksamhet kan mötas av ögonbedövande utstrålning från den gråaste lilla mus. Bara vi ger den tid att få skina igenom.        

Är du medveten om att just du har en fantastisk möjlighet att ”smitta” dina medmänniskor bara genom ditt sätt att vara? Är du medveten om att du är en starkt bidragande faktor till den miljö du verkar i?

Är du medveten om att du också lyser?

Tillsammans med Janne ”Loffe” Carlsson, Staffan Scheja, Jonas Gardell och Christina Schollin medverkade operastjärnan i teveprogrammet ”Stjärnorna på slottet” för några år sedan.

Upplägget i programmet är att de alla har uppgiften att arrangera ett antal aktiviteter var sin dag. Sista dagen var det Jonas Gardells tur och han hade bestämt sig för att genomföra en allsång på Ystad stadsteater. En allsång som övriga sällskapet såg fram emot med varierande entusiasm.

Under dagen skulle det ätas lunch på stället och när fru Dellert fick reda på vad som skulle serveras bestämde hon sig för att ge sig ut på stan för att införskaffa sin egen måltid. Teveteamet hittade en stund senare en till synes lätt förvirrad operastjärna, ståendes i en rabatt, mitt i Ystads centrum. I ena handen hade hon en påse med ett halvt kilo kräftor, under armen senaste utgåvan av Svensk Damtidning (eftersom hon gillade att läsa om sig själv, som hon så ödmjukt uttryckte det) och i andra handen en bukett blommor.

I nästa klipp kom fru Dellert inmarscherande i matsalen där övriga deltagare satt och inmundigade sin lunch. Det första hon gjorde när hon kom in var att gå fram till Christina Schollin och överräcka blombuketten.
”Den här ska du ha”, sa hon bestämt och fortsatte utan vidare förklaring till sin stol och började hugga in på kräftorna.

Christina Schollin såg, milt uttryckt, glatt förvånad ut och man såg verkligen hur hon tänkte efter för att komma på en anledning till de nyss överräckta blommorna. Efter en stund tystnad kom sedan den naturliga frågan.
”Herregud, vilka vackra blommor! Vad har jag gjort för att förtjäna dem?”

Kjerstin Dellert tittade upp från sin nu sprängfyllda tallrik med kräftor, log lite finurligt och levererade det, för henne, helt självklara svaret.
”Varför inte?” sa hon och vände sedan åter uppmärksamheten mot de delikata kräftorna.

När jag såg programmet och hörde henne fälla den där kommentaren reagerade jag direkt. Scenen i sig kändes smått absurd samtidigt som den vackra enkelheten i orden träffade rakt i hjärtat. Det här var så bra så det måste jag använda mig av på något sätt, tänkte jag och rullade bort till datorn för att göra en notering.

Att vi inte är världsbäst på att ge varandra beröm och komplimanger, här i Jantelagens Mecka, brukar de flesta hålla med om. Att då ha Kjerstin Dellerts devis i bakhuvudet är ett sätt att bli bättre på det. Varför inte uttala de där uppskattande orden som alltför ofta inte blir sagda till den som förtjänar dem. Varför inte oftare ta chansen att lyfta en annan människa. Varför inte oftare utnyttja möjligheten att ha en positiv inverkan på din omgivning.

Varför inte? 

Häromdagen fick jag reda på att mitt förlag, HOI, anmält "Invalido- på ett ögonblick förändrades allt" till Augustpriset.

Det skickas tydligen in ett hundratal titlar från olika förlag av vilka sex nomineras i tre olika klasser (Skönlitterära, fack och barn & ungdomsböcker). "Invalido" kommer finnas med i fackklassen och det känns helt otroligt att boken nämns i ett sådant sammanhang. Även om chansen att verkligen bli nominerad naturligtvis är liten så är jag sjukt stolt över deltagandet. Vilka som nomineras tillkännages 22 oktober och sedan är Augustgalan 26 november. 

På en av mina föreläsningar nyligen så fick jag en fråga som med jämna mellanrum brukar poppa upp.

Antagligen en frågeställning som många funderar på när jag presenterar mina förändringsverktyg men som kan vara lite tuff att ställa. Hittills har jag aldrig känt att den här frågan varit kritiskt ställd utan mer en naturlig följd av att man börjar fundera på olika grader av förändringar i tillvaron.

Kan man verkligen förbereda sig på precis allt som kan hända en här i livet?

Jag brukar le nöjt inombords när den här frågan dyker upp. Inte för att ganska många genom åren redan ställt den, utan för att det är ett bevis på att personen i fråga tänkt vidare.

Svaret på frågan är, enligt mig, både ja och nej. Bara genom att reflektera en stund över vilka typer av händelser som man själv inte tror sig kunna förbereda sig inför har man, något motsägelsefullt, börjat förbereda sig. Sedan finns det saker som skär så djupt, är så genomgripande och oönskade, att det enda man kan göra är att försöka hantera dem efter de har inträffat. Men även om man inte kan förbereda sig på allt så vill jag att du tar med dig följande citat:

”Du vet aldrig hur stark du är förrän att vara stark är det enda val du har”

Skriv upp tre förändringar i ditt liv som du tror skulle vara i princip omöjliga att hantera och läs sedan ovanstående citat igen.

I det stora sommarnumret av tidningen PAPPA är jag med och berättar om hur jag försöker ta mig an uppgiften som förälder åt Astrid och August.

Läs artikeln här

I sitt stora sommarnummer har tidningen levaPS recenserat, "Invalido", och något oväntat valt att kategorisera den som en spänningsroman. Roligt tycker jag eftersom jag verkligen försökt få till en bok som håller läsarens intresse vid liv genom hela berättelsen.

Så här skriver de:

"Christian Wass har siktet inställt på brudar, bärs och Handelshögskolan när ett oövertänkt dyk från bryggan gör honom förlamad från nacken och ner. Tjugo år senare skildrar han sitt öde mer rafflande än den mest komplicerade thriller tack vare de utmaningar som intrigen livet erbjuder. För hur sjutton ska han klara allt? Hur hanterar man en rullstol, assistenter, kärlek, vänskap, jobb och inte minst sin egen och andra människors rädsla för det annorlunda? Läs Invalido (Hoi förlag) - något oväntat sommarens bästa spänningsroman."

(Anna-Viktoria Samuelsson, levaPS nr 7/8 2012) 

Den här gången är det bokbloggen, Böcker, böcker, böcker, som skriver om mitt alster.

Läs recensionen här

För snart två veckor sedan hade jag det tveksamma nöjet att stifta bekantskap med en Rosfeber i mitt vänstra ben. Hög feber, rödsvullen en bra bit upp på låret och ambulanstransport in till Sahlgrenska kl två på natten.

Väl där fick jag omedelbart antibiotika via dropp så att det inte skulle bli blodförgiftning. Matt, omtumlad och lite orolig för vart det hela skulle ta vägen låg jag snart inkvarterad på en akutvårdsavdelning. Oroskänslorna släppte ganska snart när jag märkte att jag rent medicinskt befann mig i väldigt trygga händer. Att olika typer av expertis snabbt kallades in för att täcka upp alla eventualiteter och att engagemanget skulle vara lika högt tills man hade full kontroll på skeendet. Attityd och bemötande var det dock inte lika hög kvalitet på.

Innan jag fortsätter vill jag poängtera att jag har väldigt goda erfarenheter från vården. Alla som varit på mina föreläsningar eller läst min bok vet att jag är otroligt tacksam för hur mycket stöttning och hjälp jag fått genom åren. Att jag har träffat massor med människor, vardagshjältar, som gått långt utanför sin arbetsbeskrivning för att agera ”livbojar” i perioder som varit tuffa. Väldigt sällan har jag träffat på någon som underskattat min mentala kapacitet eller pratat över huvudet på mig. Någon överstressad doktor eller doktor som passerat sitt ”bäst-före-datum” har jag väl stött på genom åren. Men då har anledningen till att de betett sig illa varit så uppenbar att jag lett lite inombords och mest tyckt synd om dem. Nu är jag tvungen att revidera den uppfattningen.

Första indikationen på att delar av personalen på den här avdelningen nog är i behov av någon form av utbildning kring bemötande fick jag första morgonen. Vi var tre personer på rummet. Jag, min assistent Sandra och en sköterska. Sköterskan hade precis tagit lite prover på mig i sängen och stod och packade ihop grejorna igen. Plötsligt tittade hon upp på Sandra som satt på en stol några meter bort och läste en tidning.
”Har han kissat”, frågade hon uppfordrande utan att Sandra reagerade.
”När kissade han senast”, frågade hon igen och då sänkte Sandra tidningen och tittade förvånat upp.
”Det ska du väl inte fråga mig om”, svarade hon irriterat 
”Nej, det är nog bättre om du frågar mig det eftersom det är jag som står för kissandet”, flikade jag in och tänkte att sköterskan nog bara fått en blackout eller något.

Ett par dagar senare var jag tvungen att göra det trista konstaterandet att det som den där sköterskan sagt, inte var en engångsföreteelse. Hon hade inte upprepat misstaget själv, men ett icke oansenligt antal av hennes kollegor hade kommit med variationer på temat. ”Har han tagit sina mediciner? Ska han inte ha någon middag? Ska han använda sjukhusets skjortor? Hur mycket hjälp behöver han på natten?” osv. Vissa gånger hade jag ilsknat till, vissa gånger hade jag inte orkat bry mig. Tänkte det var bättre att ta det senare när jag kände mig piggare. Det som dock var absolut mest frustrerande var när en läkare utövade ett klockrent exempel på härskarteknik.

Sängarna på våra sjukhus är definitivt inte designade för att härbärgera ett styck herr Wass på 1,95 och hundra pannor. Ca 12 timmar klarar jag av innan kroppen säger ifrån i form av svettningar, småkramper och allmänna olustkänslor. En dag vid lunchtid låg jag i sängen på min 13:e timme och väntade på den läkare som gick ronden. Jag kunde inte kliva upp ur förrän han tittat på benet, och titta ordentligt på benet kan man bara göra om jag ligger kvar i sängen.  Kroppen hade börjat protestera och jag frågade en sköterska om hon kunde kolla ifall doktorn var på gång in till mig. Hon gick iväg och kom snart tillbaka med beskedet att han skulle komma inom en halvtimme.

När en timme passerat utan att någon läkare dykt upp bad jag på nytt en sköterska kolla om han var på väg. Nu hade jag börjat kallsvettas rejält av den obekväma sängen. Beskedet jag fick denna gång var att han inte tyckte att mitt ben behövdes tittas på eftersom man gjort det dagen innan. Jag sa till sköterskan att jag väldigt gärna ville ha en uppdaterad status ändå och då meddelade läkaren att han snart skulle komma och titta trots allt. 

När ytterligare en timme gått utan att läkaren dykt upp och jag låg och småskakade i sängen och svettades ymnigt bad jag en ny sköterska att kolla om han var på väg.
”Han sitter på sitt rum och är klar med sin rond”, fick jag besked om då.
”Nu går du in till den där läkaren och säger till honom att han kommer hit på stört!” svarade jag och såg nog rätt ilsken ut eftersom sköterskan småsprang ut genom dörren.

Tio minuter senare släntrade läkaren godmodigt in på rummet.
”Hur står det till här då?” frågade han med ett litet leende spelandes i ansiktet.
”Jag är förbannad”, svarade jag och lyckades behålla en saklig och lugn ton.
”Jasså, varför då” frågade han och såg uppriktigt förvånad ut.
”Jag har legat här i snart 2,5 timme nu och väntat på dig och fått olika besked hela tiden huruvida när och om du tänker komma. Som du ser så svettas jag rätt ordentligt av den här sängen och innan jag kan gå upp så…”
”Hur kan jag hjälpa dig?” avbröt han mig mitt i meningen och log ett mycket tillgjort leende.
”Till att börja med hade du kunnat hjälpa mig genom att dyka upp som du först utlovat för då hade jag inte behövt ligga här och sv…”
”Hur kan jag hjälpa dig” avbröt han mig igen, fortfarande med det där falska leendet på läpparna.

Mållös över hans beteende iakttog jag honom och insåg att han inte skulle ge sig. I hans värld var det tydligen fullständigt otänkbart att motta kritik från en patient och det här var hans sätt att hantera situationen. Ett sätt som faktiskt var väldigt effektivt – åtminstone på mig - för jag tystnade. Hade inte kraften att uppbåda för en ordentlig konfrontation och kände mig fullständigt pulveriserad. Att två små vältajmade meningar kunde skicka ned mig så djupt i förnedringens avgrund trodde jag inte var möjligt. Men han tog mig vid rätt tillfälle kan man lugnt säga. Matt av infektionen, trött för att jag inte kunnat sova ordentligt i sängen och med kallsvetten droppande i nacken var jag ett lätt offer.

Anledningen till att man söker sig till ett sjukhus är oftast att man råkat ut för någon skada eller sjukdom. Man har ont, man är orolig och man är inte i bästa form - vare sig fysiskt eller psykiskt. Det ligger då ett otroligt stort ansvar på de man ska få hjälp av att inte utnyttja den svagheten. Att det är medmänniskor man möter och inte människor som vid minsta ifrågasättande känner sig tvungna att markera sin auktoritet.

Nu är jag hemma igen och på bättringsvägen. De olika incidenterna som jag nu berättat om har inte satt några djupare avtryck i min tillvaro men jag ville ändå belysa ett problem som finns åtminstone på den avdelning jag var inlagd på. För det kommer ju hela tiden in nya, svaga och hjälpbehövande som garanterat kommer råka ut för liknande saker om ingen säger ifrån.

Ps. Denna krönika är överlämnad till verksamhetsansvarig för den aktuella avdelningen.
 

Dela

Breakfastbookclub är en av Sveriges populäraste bokbloggar och jag är grymt stolt över deras recension av min bok.

Läs hela recensionen här.

En smula bittert konstaterade jag att jag för fjärde gången på tre dagar fått ”nej tack”, från kunder där uppdraget varit i princip klart.

Japp, jag erkänner. Ibland tycker jag det är jobbigt att bli bortvald. Ibland till och med så jobbigt att det får mig att börja fundera på om jag inte skulle göra något annat än att föreläsa. Om det kanske trots allt är så att den där Christian Wass inte har tillräckligt mycket att komma med. Att min ”produkt” helt enkelt inte håller.

Jag har föreläst på heltid i fyra år nu och jag vet hur jag fungerar. Oftast brukar de negativa tankarna hålla i sig någon dag eller två innan de släpper, men så händer det emellanåt att de biter sig fast lite längre. Vad gör jag då?

Jo, till att börja med skulle jag vilja likna mig vid en guldfisk. Simmar runt, runt i mitt mentala lilla akvarium utan förmåga att bryta det negativa tankemönstret. Skulle nog till och med vilja påstå att någon lite sadomasochistisk del av mig själv gillar att befinna sig i det där tillståndet. Farligt nära gränsen till självömkan.

Sedan brukar jag börja kolla runt lite på andra föreläsare och vad de kommunicerar, bara för att trycka ned mig själv ytterligare en liten bit. För det går ju bra för dem. Allihop. Hela tiden. Det ligger liksom i sakens natur att om man ska inspirera andra så måste man själv vara framgångsrik. Där någonstans brukar jag tröttna en aning på mig själv. Innerst inne vet jag ju att det i verkligheten inte går bra för allihop och inte hela tiden. Och vad i hela fridens namn har det med mig att göra om det nu skulle vara så?

När jag tankemässigt tagit mig ur den värsta sörjan tar jag fram min komplimanglåda (finns beskriven i ett tidigare inlägg). Den fyller i det här läget två funktioner. För det första får det mig att inse att rätt många faktiskt uppskattar det jag försöker förmedla. För det andra blir det uppenbart för mig själv vad det är som är själen i det jag håller på med. Vad det är som får det att pirra till i magen på mig och som samtidigt är en väldigt vanligt förekommande mening när jag får feedback. Att folk blivit berörda.

Säljtexter, presentationer och finurligt konstruerade slogans är bara kosmetika. De går alltid att ändra på. Det viktiga är att jag berör och når fram för det är först då jag kan påverka andra människor. Det är först då jag har möjlighet att på riktigt plantera tankefrön hos de som lyssnar.

Jag tror det är nyttigt för mig att ha mina downperioder då jag tvivlar. Det får mig att utforska anledningen till varför jag håller på med det jag gör. Och så länge jag lyckas leta mig fram till det där pirret så kommer jag fortsätta. En lite mer rationell människa än jag kan väl tycka att jag är aningens omständlig i mitt tankearbete, men va fasen. Jag har aldrig påstått att jag är den snabbaste tänkaren här i världen. 

Dela

Med en allvarligt, skeptisk min satt han och iakttog mig under föreläsningen. Trots att det var ett par hundra människor i publiken fastnade min blick gång på gång på just honom. Han var liten, tunn och hade en gråaktig ton i ansiktet. Ändå hade han något speciellt. Det var något med utstrålningen som jag inte kunde sätta fingret på.

Jag hade sett honom redan när han satt sig på sin plats. Att jag uppmärksammade just honom berodde antagligen på att han var betydligt yngre än sina kollegor. Strax över tjugo skulle jag tippa, medan alla de andra var i medelåldern. Han hade sett glad ut då. Han hade levt sig in och verkligen varit med i både de allvarligare och mer lättsamma partierna under första halvan av föreläsningen tills något uppenbarligen hade hänt. Det var något jag sagt som fått honom att anlägga den där starkt ifrågasättande minen. Nu kunde jag ju inte avbryta mitt i för att fråga honom vad som hänt utan hoppades att jag skulle få tag på honom efteråt.    

När moderatorn efter föreläsningen undrade om någon hade några frågor sträckte den skeptiske unge mannen upp armen och bad om ordet.
”Du refererar mycket till normala människor i din föreläsning, Christian”, inledde han.
”Vad får dig att tro att alla utom du är normala? Bara för att det inte syns på utsidan kan man faktiskt känna sig väldigt onormal”, fortsatte han och såg nu så upprörd ut att jag trodde han skulle börja gråta.

Det tog en stund innan jag fann mig, innan jag förstod hur han menade och under den stunden var det knäpptyst i lokalen. En del började skruva på sig. Moderatorns leende stelnade i en grimas samtidigt som han nervöst harklade sig i väntan på mitt svar.
”Du har helt rätt”, bröt jag tystnaden med. ”Jag refererar mycket till normala människor eftersom det jag varit med om och den vardag jag lever i skiljer sig väldigt mycket från de flesta andras vardag. Samtidigt är jag medveten om att det finns saker som inte syns på utsidan, som inte är så uppenbara som det är för mig och det borde jag förmodligen vara bättre på att poängtera”.

Han såg fortfarande skeptisk ut. Tittade ner i golvet och skakade, förmodligen omedvetet, på huvudet. Han var inte riktigt nöjd med svaret, det förstod jag, men ställde inga följdfrågor. Moderatorn tackade för min medverkan och började introducera nästa föreläsare på programmet. När jag kommit av scenen hoppades jag få syn på den besvikne unge mannen men han var borta. Hade så gärna velat få reda på vad hans problem i tillvaron bestod i. Att det antagligen var något av psykisk karaktär förstod jag ju men jag hade velat veta mer.

Efteråt gick jag igenom mitt föredrag och plockade bort de passager där jag ställde mitt liv mot någon form av normalitet. Inte så mycket för att jag var orolig för kritiska och ifrågasättande kommentarer utan för att jag faktiskt fick en tankeställare. Att man oftast inte kan veta vad livets ryggsäck innehåller hos människan som står framför en.

Det här var för tre år sedan och förutom att han faktiskt fick mig att ändra en del i min föreläsning så har jag ofta undrat hur det gått för honom. För ett par dagar sedan damp det ned ett mejl som gav mig en del av svaret.   

Mejlet inleddes med om jag kom ihåg föreläsningen för tre år sedan där han hade ifrågasatt det där om normalitet. Han förklarade vidare att han under lång tid efteråt varit irriterad över hur jag uttryckt mig, men ändå varit inne på min hemsida med jämna mellanrum och läst mina texter. Nu hade han också läst min bok och var inte irriterad längre. Tvärtom kan man lugnt säga och nu fick jag till slut förklaringen till varför som han reagerat så kraftigt den där gången.

Sedan mitten av tonåren hade han regelbundet drabbats av djupa depressioner. Han förklarade inte något närmare än att han i svackorna haft svårt att se någon mening med sitt liv. Min bok hade inte förändrat hans tillvaro i grunden, det var han noga med att poängtera, men den hade gett honom ett lite annat perspektiv. Och faktiskt, skickat in några ljusstrålar och väckt lite hopp i den tillvaro som fortfarande emellanåt är väldigt mörk. Dessutom hade han satt igång och skriva ner sin egen historia. För som han avslutade mejlet: ”Kunde du, så kan väl jag”, med en liten smiley bakom.

Dela

BTJ (Bibliotekstjänst) står bl.a. för vägledande recensioner som Sveriges alla bibliotek använder som underlag när de tar in nya titlar. Enligt min förläggare brukar de vara rätt neutralt hållna och nedanstående recension är tydligen något utöver det vanliga.  

”År 1992, vid 20 års ålder, slås livet i spillror för Christian Wass. En dykolycka får livslånga följdverkningar. Han blir förlamad från bröstet och nedåt och blir rullstolsburen. Om sin kamp för att vinna ett liv värt att leva skriver här Christian Wass, tillsammans med tillbakablickar från tiden före olyckan. Det är en gediget välskriven och genomtänkt skildring i stort och smått. Högskoleutbildningen till civilekonom klaras av, mitt i det dagliga beroendet av assistans för att klara vardagsbestyr, som för en icke funktionshindrad är simpla självklarheter. Glädjen och frihetskänslan strålar fram då Christian själv kan klara att förflytta sig med rullstolen och då han självständigt kan ratta sin bil. Det är en lärorik och balanserat känslofylld skildring kring ett starkt medryckande människoöde.”

Häftepos 12111140
Lektör: Håkan Philipsson

Den gigantiska roll-upen bakom ryggen vågade jag knappt snegla på. Det var för overkligt, för stort att ta in att det var omslaget på min bok som prydde den. Äntligen var det dags. Äntligen var jag framme.

En pirrande lyckokänsla som jag haft under hela dagen, hade den senaste timmen börjat få ganska tuff konkurrens av nervositeten. Ståendes med min assistent Sandra utanför den inhyrda lokalen inväntade jag, lite lätt illamående av anspänningen, de första gästerna till releasefesten. Skönt att mina barndomsvänner, Peter och Svante, var de första som kom för de hjälpte mig ta udden av det värsta.

Någon timme senare var de nittio inbjudna på plats och det var dags för mig att äntra det lilla podiet. Jag hade bestämt innan att jag skulle berätta om processen kring bokens tillkomst och även att läsa ett avsnitt ur den. En idé som jag inte var så begeistrad över längre eftersom det var tveksamt om jag någonsin varit så nervös inför ett framträdande förut. Antagligen berodde det på att det nästan uteslutande var vänner och bekanta bland åhörarna och jag var lite irriterad på mig själv över att jag kände som jag gjorde. Jag hade ju sett fram så länge mot den här stunden. 

Uppe på scenen med en femårig dotter, totalt befriad från scenskräck, som sidekick kändes det snart precis som vanligt när jag föreläser. Den där känslan när nervositeten släppte och det blev som det brukar har fått mig att i efterhand tänka till lite. Vad var det som just i det ögonblicket hände? För att få svaret på den frågan vrider vi tillbaka klockan några år.

Jag fick nyföretagarstöd när jag startade upp min föreläsningsverksamhet för fem år sedan. När min kontakt på arbetsförmedlingen frågade vad jag skulle ha för namn på min firma, och jag svarade Christian Wass, tittade hon oförstående på mig.
”Men, du måste väl ha ett officiellt namn på ditt företag? Något som sticker ut? Något fräckt?”
”Varför då? Det är ju jag som är hela innehållet?” svarade jag förvånat.

Genom åren har jag funderat en hel del på det där. Flera gånger har jag också varit på väg att hitta på något flashigt företagsnamn utan att i slutändan göra allvar av planerna. Det är jag glad för nu för jag ÄR det jag gör. Föreläser jag så ÄR jag Christian Wass. Skriver jag en krönika ÄR jag Christian Wass. Författar jag en bok ÄR jag Christian Wass.
Det kan vara spännande att laborera med vilken titel det står under mitt namn men oavsett titel kommer jag alltid att VARA Christian Wass. 

Insikten om att jag beter och känner mig på samma sätt inför mina vänner som inför okända människor på ett företag, fick mig att slutligen inse det fullt ut. Att mitt personliga varumärke är JAG och att det är precis så jag vill ha det. Att det är precis så det måste vara.

Dela

Mejla mig dina adressuppgifter på info@christianwass.se så skickar jag ett ex i mitten av mars.

När vi kliver av färjan på Ios har vi bara sällskap av tiotalet
andra, och hamnen är nästan helt öde. Sega efter den
nio timmar långa färjeturen från Pireus sätter vi oss på
våra ryggsäckar och öppnar varsin ljummen Heineken.

När jag tömt min öl känner jag mig lite piggare och går bort till
en man som står och röker, lutad mot en skåpbil. Jo då, han vet
var det finns rum att hyra och erbjuder sig att köra oss dit för några
drachmer. Jag vinkar på Thelin och Ådi som nu fått igång berg-
sprängaren och öppnat en öl till. Snart sitter vi intryckta med
packningen på plåtgolvet bak i den lilla skåpbilen medan den
skumpar upp för backarna från hamnen.
  Vi hade inlett vår luff en vecka tidigare. Tagit oss med tåg ned
genom Europa och därefter med färja från italienska Brindisi till
Korfu. Det var en vacker ö och ganska stillsamt där vi hamnade,
så efter några dagar hade vi tröttnat och tagit sikte på röjarön Ios.
Tog färja över till Patras och eftersom vi hade kommit fram sent
på kvällen, och inte hunnit reda ut hur det fungerade med bussar
och andra transportmedel, tog vi taxi de dryga tjugo milen
till Pireus. Priset för resan hade den intensivt rökande taxichauf-
fören sedan försökt förhandla om när vi kommit fram men efter
lite svärande och viftande med armarna hade han fått ge sig. Vi
hade mest stått och flinat åt honom när han domderade. Både jag
och Thelin var över en och nittio långa och relativt vältränade, så
vi kände oss inte direkt fysiskt hotade av den irriterade mannen.

Thelin och Ådi var kompisar sedan gammalt medan Thelin och
jag hade träffats i augusti året innan när vi ryckt in för militärtjänst-
göring uppe i Boden samtidigt. Vi var runt fyrtio man på vår pluton
varav säkert trettio var från Göteborgsområdet, och förutom Joel,
som jag kände sedan länge, och ett par stycken som gått på samma
gymnasieskola, var resten nya bekantskaper. När ett gäng tjugoåriga
killar föses ihop på ett begränsat utrymme utan en aning om vad
de andra gjort och presterat tidigare i livet, när allt det som bestämt
statusen i skolan, idrottslaget och i kompisgänget helt plötsligt är bort-
sopat och man får börja om från början handlar det bara om en enda
sak. Fysisk styrka.
  Skojbråken den första tiden var lite försiktiga men redan där sål-
lades de svagaste ut. Efter hand accelererade det och till slut var vi
en handfull killar som ideligen och på olika sätt försökte avgöra styr-
keförhållandet mellan oss. Till slut var det bara jag och Thelin kvar.
Jag var lite förvånad över att ha tagit mig så långt. Jag var visserligen
längst av alla på plutonen men hade samtidigt aldrig varit särskilt
stark. Egentligen borde jag inte ha haft en chans att rå på den ur-
starke Thelin, men genom att vara lite smart lyckades jag ändå få
ned honom en av gångerna det skulle brottas och detta gjorde att vi
till slut ansågs jämbördiga. Sporrad av min nyvunna status började
jag för första gången i livet att styrketräna. I början smög jag ned till
träningslokalen ensam eftersom jag inte ville att de andra skulle se att
jag egentligen var ganska svag och det var först efter ett par månader,
när jag blivit lite starkare, som jag började lyfta skrot tillsammans
med de andra grabbarna.

De nyrenoverade och fräscha lägenheterna, som ligger i utkanten
av Ios stad, går inte alls ihop med den gamla kvinnan som
tydligen förestår dem. Liten, tjock och draperad i svart med stora
svarta fjun som sticker ut från hakan. På kinden har hon en stor
vårta som också den är tätt befolkad av hårstrån. Med en kombi-
nation av knagglig engelska och armviftande försöker hon för-
klara vad en lägenhet kostar per natt. Något vidare bra är hon
inte på att ta betalt för sina lägenheter utan vill bara ha motsva-
rande en hundring per natt för oss alla tre. Nöjda med det billiga
boendet installerar vi oss och börjar utforska den lilla staden i
vilken det, vad vi hört, ska vara ett hejdlöst drag.
  Efter att ha tagit det ganska lugnt med alkoholintaget under
första veckan på Korfu trampar vi nu gasen i botten. Partaj fram
till sex, sju på morgnarna och sedan några timmars sömn innan
man går ned till stranden för att slappa vidare. Att bli bakfull är
det inte tal om, varje frukost inleds med ett par öl eller en rejäl
grogg. Det är rena paradiset, som att glida omkring i en bubbla
fullständigt frikopplad från verkligheten. Att jag ska börja plug-
ga till civilekonom i Karlstad om en månad finns knappt i med-
vetandet. Det är bara här och nu som gäller. Det enda som känns
konstigt är att Thomas inte följt med. Han hade själv gjort lum-
pen i Göteborg samtidigt som jag var i Norrland men inte hun-
nit samla ihop tillräckligt med pengar för att kunna åka med den
här gången. De senaste åren har vi gjort alla resor tillsammans.
Varit på Kos, Cypern, London och två vändor till Badgastein. Vi
har gjort allt annat tillsammans också för den delen. Umgåtts så
intensivt de sex, sju senaste åren att vi av våra respektive familjer
betraktas som familjemedlemmar.
  ”Satan, vad het jag är i dag!” När jag betraktar mig själv i krims-
kramsaffärens fönster kan jag inte låta bli att säga det högt. Allt
sitter perfekt. Vita Replayjeans som hänger lagom långt ned på
höften med ett brett bälte med nitar på. Blå mockaskor och en
svart, luftig t-shirt i collegetyg nedstoppad precis så mycket i
jeansen att bältet ändå syns. Mittbenan ligger också perfekt och
den djupa solbrännan förstärks i halvmörkret.
  ”Can’t stop looking, huh?” När jag vänder mig om står Jennifer
och Jessica där och flinar åt mig.

Dela

”Det kliar i näsan.” Jag har precis vaknat upp och svarar på mammas fråga om hur jag mår. Jag ligger på rygg i sjukhussängen med armarna längs sidorna och känner ett lätt tryck över halsen. Det tar emot lite när jag andas och jag känner mig dåsig.

    ”Du måste ha den där”, svarar hon.
    ”De måste ha koll så att inte syrenivån i blodet blir för låg.”
    Det är mörkt i rummet frånsett det dova ljuset från en liten bordslampa med röd skärm som står på ett rullbord en bit bort. Bredvid sängen står apparaten som mäter syrenivån. På dess display blinkar röda siffror till med jämna mellanrum. Värdet får inte understiga åttio, men det gör det ibland och då ljuder en larmsignal. Ögonblicket senare kommer en sköterska ut ur dunklet och är snabbt framme vid sängen. Placerar en syrgasmask över mitt ansikte och ber mig ta några djupa andetag.
    Den kvalmiga sommarvärmen går inte att vädra ut och det kliar. I näsan, håret och ansiktet. Det surrar och sticker i benen. Jag är torr om läpparna och tungan klibbar fast i gommen.
    ”Vill du ha lite vatten?” Mammas ansikte dyker upp ovanför mig. Våra blickar möts och jag ser oron. Jag känner igen den så väl men nu finns där någonting mer. Något jag inte sett förut. En sorgsen bestämdhet som skrämmer mig. De ljusröda strimmorna i ögonvitorna skvallrar om att hon gråtit och rösten spricker när hon upprepar frågan.
    ”Ja” svarar jag.
    ”Det finns en mening med att detta har hänt, Christian.” Mammas röst har ett vädjande tonfall. Som att det inte bara är mig hon talar till. Jag ser i ögonvrån att hennes hand ligger ovanpå min, att hon kramar den hårt, men jag känner det inte. Inte på ytan men jag känner hennes kraft. Den strålar in i mig och jag ler. Vill vara stark.
    När jag blundar snurrar alla nya intryck omkring. Det är som att befinna sig i en alternativ verklighet med alla dessa slangar, apparater och oroliga ansikten. Trots att jag inte kan röra mig känner jag ett märkligt lugn. Betraktar nästan avmätt det som sker runtomkring. Tänker att det som händer just nu inte är på riktigt. Att det bara är en väldigt detaljerad dröm jag snart kommer att vakna upp ifrån. Det svarta finns där nere någonstans. Jag ligger och lurar på att jag ska släppa fram det, men jag håller det borta. Är ännu inte redo att möta det. Rädd för vad det kan innehålla. Att det ska dra ned mig, sluka mig och sedan aldrig släppa taget. Utan förvarning skjuter gråten upp i halsen men jag hejdar den, trycker tillbaka den och sluter åter ögonen. Hoppas att mamma inte ska se tåren jag inte lyckas hindra från att tränga fram i ögonvrån. Måste vara stark.

Dela

Det finns ögonblick som man omedelbart och instinktivt vet att man kommer komma ihåg resten av livet. I förra veckan inträffade ett utav dem.

Jag sitter längst bak i den stora föreläsningssalen där superproffsiga, Kenth Åkerman, pratat om att få andra att prestera bättre den senaste timmen. Om en liten stund är det min tur att äntra scenen. I ögonvrån ser jag hur dörren öppnas och en kvinnogestalt som försiktigt kliver in. Hon sveper med blicken över salen innan hon får syn på mig och kommer fram.
”Känner du igen mig”, viskar hon och ler lite osäkert.
”Det är klart jag känner igen dig”, svarar jag och ler tillbaka.

Det har gått tolv år sedan jag såg henne senast men hon är sig lik. Tolv års livserfarenhet har lämnat små, små avtryck i ansiktet men hon har samma charmiga leende, samma varma utstrålning och det spritter till av glädje i kroppen över att hon kommit. Att jag äntligen ska få visa henne vad hon ställt till med. Att jag äntligen ska få säga tack på riktigt.

Den som varit på en föreläsning med mig vet att ett av de förändringsverktyg jag presenterar är vikten av att ge komplimanger i vardagen. För att belysa detta har jag ett exempel från mitt eget liv där ett besked från Försäkringskassan spelar huvudrollen. Själva beskedet i sig var visserligen viktigt eftersom det var ett beslut om att det sjukbidrag jag uppburit sedan olyckan skulle avslutas. Men på beslutet hade min handläggare, Carina, som stöttat mig så mycket i jobbsökarprocessen, skrivit ett litet meddelande. En komplimang jag burit med mig genom åren och som bara vuxit i betydelse. ”När det blåser upp till storm bygger en del vindskydd, andra bygger väderkvarnar.”

När jag för några år sedan började använda den här historien i mina föreläsningar tänkte jag att jag måste ta kontakt med Carina och berätta för henne vad hon ”ställt till med”, men jag kunde inte hitta henne. Jag ringde Försäkringskassan vid upprepade tillfällen men det fanns ingen med det namnet. Jag letade fram de åtta personer runtom i Sverige som bar samma för- och efternamn och ringde upp dem men ingen av dem var rätt. För en vecka sedan letade jag fram andra gamla beslut som andra personer på Försäkringskassan undertecknat och tänkte att de kanske visste vart Carina tagit vägen. Nu visade det sig att de personerna heller inte fanns kvar och uppgivet förklarade jag för växeltelefonisten vad jag försökte göra. Jag hörde henne knappa på tangentbordet en stund innan hon återkom i luren.
”Jag har en Carina här som hette det du säger, men som bytt namn. Hon jobbar kvar i Göteborg. Vill du att jag kopplar fram dig?”
”Ja”, skrattade jag förvånat och hörde snart signalerna gå fram.

När hon svarade kände jag direkt igen rösten. Efter att jag förklarat vem jag var bestämde vi att vi skulle höras på kvällen istället eftersom Carina satt på spårvagnen på väg hem. Innan vi la på sa jag till henne att gå in på min hemsida och kika lite så hon kunde se vad jag pysslade med nuförtiden. Timmarna fram till det vi skulle höras igen blev lätt ångestladdade. Tänk om jag mindes fel? Tänk om hon inte vill kännas vid den där komplimangen? Tänk om jag bara drömt alltihop eller blandat ihop det med något citat jag fått på en lönelapp eller något? Nä, så kan det inte vara. Jag kommer ju ihåg det så tydligt. Men tänk om?

Efter en stunds kallprat där på kvällen kom så den förlösande kommentaren.
”Du, jag var inne på din hemsida som du sa till mig. Det där citatet som står där? Visst är det samma som jag skrev på ditt beslut för tolv år sedan?”
”Ja! Och tack gode gud för att du kommer ihåg det!” svarade jag lättat. Vi skrattade och pratade en stund till och precis när vi skulle lägga på så kom jag på det. Jag skulle ju ha en öppen föreläsning dagen efter i Göteborg som jag frågade om hon hade möjlighet att komma på. Hon skulle försöka men kunde inte lova något.

Det är med en väldigt speciell känsla jag inleder föreläsningen. Som vanligt berättar jag historien om beslutet från Försäkringskassan med Carinas lilla meddelande på och som vanligt knyter ihop säcken genom att berätta om ”Boomerangeffekten”, det man ger får man tillbaka. Den här gången dock med en extra twist. Jag berättar för publiken att jag letat efter Carina genom åren men inte hittat henne förrän igår och att hon nu sitter i lokalen. Sedan ber jag dem att hjälpa mig ge henne en riktigt varm applåd som tack för vad hon ”ställt till med”. Känslan när två hundra personer ställer sig upp och applåderar är mäktig. Från scenen får jag ögonkontakt med henne och ser hur hon rödögd nästan hukar när den positiva energin från alla människor träffar henne. Själv får jag anstränga mig till det yttersta för att inte börja gråta. 

Det tog tolv år innan jag fick möjlighet att ge tillbaka den där komplimangen, men jisses vad det var värt väntan! Två människor har gjort varandra starkare. Två människor har för alltid insett vikten av att ge komplimanger. Och det hela inleddes med ett handskrivet litet citat på ett försäkringskassebeslut. Så enkelt det kan vara att lyfta en annan människa. Så fantastiskt, otroligt enkelt det kan vara.

Jag avslutar den här krönikan med en uppmaning:

Ge komplimanger! Ta chansen att bli någon annans Carina!

Dela

Små steg utanför arbetsrummet som stannar i dörröppningen. Jag vet att hon iakttar mig nu men jag låtsas som att jag inte märker henne. Fortsätter istället med att försöka få upp byrålådan.

Pillar in fingrarna under handtaget och drar allt vad jag kan för att få upp lådan men den sitter fast. Jag har hållit på i flera minuter nu, svurit till ett par gånger och till slut har hon fattat. Avbrutit sitt prinsessande för att se vad pappa är så irriterad över.

Det är i princip bara prinsessor i hennes snart femåriga liv nu. Hon har fått ta två flortunna sjalar av Emma som hon använder som klänning och slöja. Eftersom man tydligen måste vara naken under prinsessutstyrseln, och sjalen som skall agera klänning är alldeles för liten, är hon vansinnigt söt när hon allvarligt skrider omkring med rumpan bar. Med jämna mellanrum går hon in i en vägg eller snubblar över något eftersom slöjan ovillkorligen skall vara framför ansiktet.

”Hej prinsessan Fiona”, säger jag efter en stund, vänder mig om och försöker vara allvarlig.
”Jag är inte Fiona nu fattar du väl, pappa!” svarar hon irriterat.
”Nähä. Askungen, Snövit, Törnrosa, Rapunzel, Ariel eller Belle då?” försöker jag. Då lyser hon upp. Tydligen har jag lyckats pricka rätt och efter en stunds svängande med klänningen kommer svaret.
”Jag är Ariel. Det ser man på fenan”, säger hon, lyfter på klänningen och visar sina fötter som i hennes värld självklart är stjärtfenan på en sjöjungfru.
”Ska jag hjälpa dig pappa?” fortsätter hon när prinsessgåtan nu är löst.

Jag anade att frågan skulle komma till slut men det nyper till i hjärtat ändå. Sedan en tid tillbaka har hon blivit mer och mer uppmärksam på att jag behöver en hel del hjälp i tillvaron.  Det jag är mest förundrad över är inte att hon erbjuder sig att hjälpa till utan det är vid vilka tillfällen och på vilket sätt hon gör det.

För det första händer det alltid när Emma inte är i närheten eller upptagen med något annat. Då är det som att en radar slås på hos henne. Då verkar det som om hon känner ett ansvar, att det är hennes uppgift att försöka vara mig behjälplig. Sedan skulle man kunna tro att det är för att hon själv vill ha något i utbyte. Att hon skall tjäna något på att hjälpa mig men så är det aldrig. Det syns i det rena, oskuldsfulla ansiktet när jag ser på henne. Det finns inte i hennes värld ännu det här med baktankar eller en dold agenda.

Nu tror jag inte att just min dotter är utrustad med någon extra empatisk förmåga eller att hon skiljer sig nämnvärt från andra barn. Jag tror det är något vi alla föds med. En förmåga som med väldigt få undantag lever kvar. En förmåga och en vilja som jag gång på gång påminns om och som varje gång gör mig varm inombords. Viljan att hjälpa till.    

Dela

Om du vill veta varför jag är ute och föreläser och vad jag har för mål med mina föreläsningar skall du lyssna på den här radiointervjun.

Dela

I lördags stod jag vid rondellen utanför lägenheten och väntade på taxin som skulle ta mig ut till Åby för lite travspelande. På avstånd hördes efter en stund det taktfasta musikdunket från en bil som närmade sig mitt håll.

Snart kunde jag även se bilen som kom farande i hög hastighet. Den motsvarade bilden som direkt dykt upp i huvudet när jag först hört oväsendet. Två killar i tjugoårsåldern med bakåtvända kepsar som satt i en golvsänkt S40. Breda däck, kjolar och spoiler där bak och rutorna naturligtvis nedvevade.  

Jag flinade lite åt hur min fördom uppfyllts och tänkte tillbaka på hur jag själv åkt omkring på det viset i samma ålder.  När den gröna Volvon tog sig runt i rondellen skrek det inte bara från däcken som nästan var på väg att kränga av ifrån hjulen. Killen på passagerarsidan hängde sig dessutom ut genom fönsterrutan och levererade adrenalinstint något jag hoppas han inte var så stolt över när han lugnat ned sig.
 ”Hoppa då, din jävel!”skrek han skrattande och körde upp långfingret i luften.

Jag ser mig omkring men eftersom det inte finns någon annan i närheten förstår jag att det är mig han skrikit åt. Det där flinet som suttit på mina läppar förvandlades till en grimas när jag kämpade för att hålla kvar det. För jag ville välja min reaktion. Ville inte att en uppspelt skitunge skulle få ta sig innanför skalet. Ville för mig själv inte erkänna att jag tagit åt mig. I efterhand kan jag bara konstatera att jag gjorde det.    

När jag började föreläsa för några år sedan stod det inget i presentationen av mig att jag var handikappad. På något sätt ville jag inte att det skulle skymma sikten för budskapet jag försökte förmedla. Med tiden har det där förändrats och numera är jag väldigt tydlig med att det är just handikappet som ligger till grund för de förändringsverktyg jag sedan presenterar.  

En outtalad del av mina föreläsningar handlar också om att öka förståelsen för folk med handikapp. Att genom min blotta närvaro där framme på scenen visa att det är en helt normal människa publiken har framför sig. Finns det ingen med magiska krafter som skulle kunna trolla in de två kepsförsedda ynglingarna på en av mina föreläsningar?

Dela

Det är en mäktig känsla att sitta bredvid skrivaren och se den spotta ur sig blad efter blad som innehåller mitt liv. Sidor med text som ibland flutit ur mig nästan helt obehindrat när jag varit inne i ett flyt. Sidor med text som jag ibland fått vrida ut och in på hjärnan för att landa tre bokstäver på. Hur skall jag kunna få ihop en hel bok om mitt 39-åriga liv? Hur skall hela mitt 39-åriga liv få plats i en bok? Två frågor ställda till mig själv med ungefär åtta månaders mellanrum.

Jag hade fått frågan rätt många gånger de senaste åren – om jag inte skulle skriva en bok om mina erfarenheter. Till en början slog jag ifrån mig det helt. Kunde för min värld inte tro att någon skulle vara intresserad av att läsa om mig och mitt liv. Hur intressant har det varit liksom? Visst olyckan jag varit med om och omställningen till ett liv som handikappad har många gånger varit tuff att handskas med men det är min olycka, min omställning. Skulle någon vara intresserad av att läsa om det? Folk har väl tillräckligt med sina egna liv.

Fast så kom det sig så att jag började föreläsa. Det började med en självbiografisk text till mig själv, där jag skrev ned mina tankar och funderingar kring det som hänt sedan olyckan femton år tidigare. Det blev femton A4-sidor och när jag läste igenom det jag skrivit hittade jag en röd tråd och några avgörande händelser som tagit mig framåt i tillvaron. Utifrån de händelserna skapades sedan föreläsningen som jag sedan dess varit ute på hundratals företag och organisationer med. Den har förändrats under resans gång. Jag har lagt till, dragit ifrån, modifierat och finslipat. Hela tiden med hjälp av feedback från åhörarna, hela tiden med mina egna erfarenheter som utgångspunkt. Till slut hade jag så mycket material att tankarna på en bok började växa sig starkare men kunde jag skriva?

För att testa så startade jag därför upp min blogg där jag skrev om vardagshändelser med en, förhoppningsvis, personlighetsutvecklande twist. Jag fick rätt omgående kvitto på att det jag skrev var uppskattat men skriva en hel bok? För att prova lite skrev jag ned hela föreläsningen och fick ihop exakt fjorton sidor. Med allt annat föreläsningsmaterial blev det tjugofem eller cirka fyrtiotusen tecken. Jag visste att en normal roman innehåller runt en halv miljon tecken och kunde inte se hur jag skulle kunna knåpa ihop det. Nåväl, med journalanteckningar från Sahlgrenska, gamla brev, mejl och musikminnen lyckades jag på sex månader få ihop sextio sidor. De skickade jag över till Ulla Keyling, som jag tänkt anlita som skrivcoach. Trots att hon tyckte att jag kunde skriva blev det tvärstopp, skrivkramp, idétorka. De följande tre månaderna skrev jag fem sidor innan det lossnade. På något sätt föll bitarna på plats. Jag hade aldrig skrivit någon bok förut, visste inte hur man la upp text och kapitel men en dag i slutet av april var det något som hände. Som att någon drog ur proppen.

Under maj och juni skrev jag sedan åttio sidor och ställdes hela tiden inför den andra frågan. Hur skulle jag få plats med allt det jag ville skriva i bara en bok? Då tänkte jag för första gången ut exakt vad jag ville säga med det jag skrev och valde bort en massa sidospår som ploppat upp under vägens gång. Efter några veckors semester där jag lyckades koppla bort tankarna på boken ett tag så satte jag igång med de två avslutande kapitlen för en vecka sedan. Nu är de skrivna, min hustru Emma har läst igenom och råmanuset på sexhundratusen tecken ivägskickat till Ulla för en första ordentlig genomgång av ett proffs.

Det blir en bok. Oavsett hur och vem som kommer ge ut den kommer det bli en bok. Det känns oerhört befriande att ha fått ur mig allt jag skrivit. Trots att jag nog inte velat erkänna det har det blivit en form av terapiarbete också. Trots att jag varit ute och föreläst i flera år och alltid är väldigt personlig i det jag gör är detta på en annan nivå. Så många händelser som dykt upp i minnet och som jag delvis förträngt. Nu är de på papper. Det känns spännande och lite oroligt för jag blottar och visar mig svag. Vill så gärna ge en nyanserad bild av hur livet kan se ut. Vill inte sälla mig till en i raden av all framgångslitteratur som redan finns där ute i bokhyllorna utan visa upp en människa av kött och blod. En människa som ibland varit svag och ibland varit stark. En människa som fått uppbackning av sin omgivning och samtidigt försökt bli självständig. En människa som lika gärna skulle kunna vara du.

Dela

Den där har de allt placerat rätt listigt, tänker jag förundrat när jag ser den blå byggcontainern som står mitt på trottoaren utanför Arkaden, en galleria precis innan NK, som är under renovering. Passagen invid husväggen måste vara uppemot en meter i alla fall, flinar jag för mig själv. En inte helt optimal bredd om man kommer plöjande med rullstol och dessutom får möte. Vilket jag naturligtvis får när det är så mycket folk i rörelse.

Jag stannar till för att vänta ut personen som kommer från andra hållet. En tjej i min ålder visar det sig. Ganska snygg faktiskt. Brunetten har på sig en mörkblå kostymdräkt och ser med allvarlig min stint ner i backen när hon i rask takt närmar sig. Precis när hon kommer ut ur passagen lyfter hon på huvudet, naglar fast mig med ögonen och fyrar av ett jätteleende. Jisses! För en sekund vet jag inte vart jag skall ta vägen innan jag generat besvarar det bländvita leendet och handlöst faller ned i de klarblåa ögonen. Hon behåller ögonkontakten och skrattar dessutom till när hon passerar förbi. Hade jag kunnat bli knäsvag så hade jag sjunkit rakt ned genom gatan. Nu lutar jag mig istället fram med armarna i knät och tar ett djupt andetag.

Nyfiken på vart hon skall ta vägen vrider jag på huvudet bara för att se hennes ryggtavla försvinna förbi runt hörnet. En kort sekund funderar jag på att jaga efter henne men hindras av den lilla filmsekvensen som spelas upp i huvudet. Filmsekvensen av en patetisk man i rullstol som, efter att ha övertolkat ett ögonkast och ett leende, ropande jagar efter en vacker kvinna. När jag samlat mig en stund börjar jag, fortfarande lätt chockad över vad som precis inträffat, rulla fram mot passagen. Ofokuserad som jag är missar jag den lilla ojämnheten precis innan öppningen, vilken får rullstolen att ändra riktning, och som för med sig att jag dundrar rakt in i den blå byggcontainern. Ett litet tag tror jag att jag skall ramla ur men på något sätt lyckas jag hålla mig kvar. Den svarta skinnportföljen som ligger i mitt knä faller ner på marken och plånboken ramlar ur. Jag svär till för mig själv men börjar snart flina när jag tänker på vad det var som fick mig att missa öppningen så grovt. Jäklar vilken tjej! Vilka ögon, vilket leende! Jag vänder mig om igen men nu är hon naturligtvis borta. Kanske man kan annonsera efter henne i någon tidning, tänker jag, samtidigt som jag åter riktar uppmärksamheten mot portföljen på gatan.

”Den där får jag aldrig upp på egen hand”, mumlar jag för mig själv men gör ändå ett försök och sträcker mig efter den. Precis som jag trodde når jag inte riktigt ned men gör ändå ett försök till. När jag för andra gången ligger dubbelvikt i knät och trevar efter portföljen dyker det upp två armar framför mina ögon. En tillhörande en kvinna och en tillhörande en man. I munnen på varandra säger de ivriga att hinna först.
”Jag tar den!” Mannen får tag i portföljen och lägger samtidigt i plånboken. Han placerar den i mitt knä och jag tackar för hjälpen. Sedan går de skrattande och under livlig diskussion iväg.

Jag blir sittande kvar, lite fundersam över vad som precis har hänt. Den första tanken som far genom huvudet är: Jäklar, vilken tjej! Jag måste försöka få tag på henne igen. Sedan tänker jag på mannen och kvinnan. Lustigt, två vilt främmande personer som i exakt samma sekund erbjuder sig att hjälpa till och dessutom pratar i munnen på varandra. Det kan ju inte hända alltför ofta? Sedan kommer den tredje tanken och då blir jag helt varm i kroppen och bara ler. Just där, just då kommer jag på det. Något jag borde förstått tidigare, något jag kanske också varit medveten om tidigare, men som med det som precis inträffat är nästan löjligt uppenbart. Människor tycker ju om att hjälpa till! Människor tycker om att känna sig behövda!

Att det skulle ta så förbannat lång tid att komma på det, tänker jag när jag till slut fortsätter uppför Östra Hamngatan. Resten av vägen hem dyker det upp massor av minnesbilder bara från de senaste dagarna där olika mer eller mindre okända människor faktiskt erbjudit sig att hjälpa till. Mannen på Linnégatan häromdagen som erbjudit sig att putta mig in i bilen när jag fastnat på liften. Grannen som stannat och hållit upp porten när hon sett att jag kommit efter henne. Expediten i klädaffären som, när jag trasslat med sedlarna i plånboken, frågat om hon fick hjälpa mig att få upp dem. Jag hade tackat för hjälpen alla gångerna men gjort det slentrianmässigt, nästan lite irriterat om jag tänker efter. Inte reflekterat över att jag fått hjälp från någon som inte behövt ge mig den. Inte insett att de av ren välvilja sträckt ut en hand och, av leendet att döma efteråt, tyckt om det. 

Dela

”Är du inte orolig över att ni är lite för beroende av Tobias Hysén?” Reportern ställer samma fråga som han och hans kollegor alltid gör när Hysén varit den avgörande faktorn i bärgandet av vinsten.

Jonas Olsson, som är tränare i IFK Göteborg tittar aningen trött på reportern innan han svarar precis på samma sätt som han alltid gör.
”Vi kan ju inte gå och vara oroliga för att en spelare utmärker sig och spelar en avgörande roll. Vad finns det för negativt med det? Tobbe är jätteduktig just nu och det är vi väldigt glada för såklart. Skulle han bli skadad eller bli proffs får vi ta det när det kommer. Vad är det som säger att inte någon annan stiger fram och blir lika avgörande efter honom om han försvinner?”

Visst är det en väldigt märklig fråga reportrarna ställer egentligen? Att det skulle vara ett problem att någon är extra duktig. Att det skall målas fan på väggen och man inte bara kan konstatera att det går bra nu. En bättre fråga tycker jag vore: ”Hur bra mår du nu när ni vunnit och Hysén avgjort matchen?” En lätt retorisk fråga måhända men vill vi ju se och höra folk som mår bra. Vill vi inte det?

Jag ser mig själv lite grann som ett fotbollslag. Ibland flyter allt på. Kanske på grund av att jag sovit väldigt bra på natten och känner mig utvilad, kanske för att vädret är fint eller för att mina aktieplaceringar gått bra det senaste. Det kan ibland vara de mest banala sakerna i livet som gör att jag känner mig lite extra på gång men det viktigaste är ju egentligen inte VARFÖR jag är på gång utan ATT jag är det. Funderar jag och oroar mig för att jag kanske nästa natt inte kommer sova lika bra, att det kommer regna imorgon eller att aktierna nog kommer falla så tar jag ju genast bort glädjen av att befinna mig i det där flytet.

Naturligtvis är det bra om man identifierar de påverkbara saker i tillvaron som gör att man känner sig på gång och har en backupplan ifall saker och ting går snett. Men väldigt mycket kan man inte påverka och det är bara att acceptera. De resurserna, de faktorerna jag har till mitt förfogande är de jag har just nu. Om det får mig att känna mig i form så är det ju så. Vad vet jag. Om vädret är piss imorgon kanske det passar perfekt för att sitta inne och skriva istället (vilket jag gör nu trots att det är jättefint väder ute). Om min aktieportfölj plötsligt faller dramatiskt i värde kanske jag vinner en miljon på V75 istället.

Så tänk som jag åtminstone tror att Jonas Olsson gör. Fokusera på att det går bra JUST NU. Tänk IBLAND på varför det går bra. Tänk VÄLDIGT SÄLLAN på att det kan gå snett imorgon.

Dela

Inslaget med mig kommer ca 1,50 in i klippet.

Klicka här för att komma till klippet

Medan jag och Emma satt och fikade sneglade jag med jämna mellanrum mot texttevens börsskylt som uppdaterades en gång i kvarten. Index hade legat svagt på plus hela dagen och ändrades bara några tiondelar vid varje uppdatering.

Distraherad av samtalet missade jag de röda siffrorna som plötsligt dykt upp och när blicken nästa gång fastnade förstod jag först inte vad jag såg.
”Det måste vara något fel”, sa jag förvånat till Emma när börsskylten visade på minus 4,5 procent. Jag växlade till startsidan på textteven där det stod att en stor olycka inträffat i USA och att en extrainsatt nyhetssändning skulle börja om ett par minuter.

Resten av eftermiddagen och kvällen satt vi klistrade framför teven och följde den fasansfulla utvecklingen. Gång på gång vevades bilderna på först den ena och sedan den andra jumbojeten som flög in i skyskrapan, hur de gigantiska huskropparna plötsligt försvann i ett stort dammoln och den stundtals väldigt förvirrade rapporteringen.

Jag minns bara fragment av vad jag sa och tänkte men känslan glömmer jag aldrig. En väldigt obehaglig känsla av att befinna sig mitt i ett skeende utan en aning om var det skulle sluta. Var det fler plan på väg in i byggnader runt om i världen? Skulle de flyga in i kärnkraftverk? Kärnvapenkrig? Var det här början till jordens undergång?

Jorden gick ju inte under men elfteseptemberattackerna blev starten på en stor förändringsprocess i hela världen. I efterhand kan jag småle åt de irrationella och domedagsmättade tankarna som virvlade runt i skallen samtidigt som det var helt naturligt att de dök upp. Att jag i glappet mellan det gamla och det nya för en stund inte riktigt kunde se nyktert och klart på situationen.  Att jag på något sätt famlade efter nya referensramar eftersom de gamla plötsligt ryckts bort.

Det här förändringsglappet tror jag vi alla hamnar i några gånger i livet och av olika orsaker. Det kan vara en separation, en nära anhörig som går bort, en naturkatastrof, eller faktiskt, att man blir av med jobbet. Att grundstrukturen i tillvaron av någon anledning förändras och man under en period befinner sig mittemellan det gamla trygga och ovissa nya.

Det här skall inte utvecklas till ett försvarstal för de hårt kritiserade jobbcoacherna men för många som nyligen blivit av med jobbet tror jag att rätt jobbcoach kan agera livbåt i det här glappet. En person med ett brett kontaktnät inom näringslivet som samtidigt kan fylla funktionen av en objektiv, jourhavande medmänniska är förmodligen väldigt väl investerade pengar. En person som ser till att den arbetslöses ”nya” inte blir arbetslösheten i sig.

En stor del av problematiken kring jobbcoachningen är nog att det så viktiga kontaktnätet i näringslivet saknas hos den som skall jobbcoacha. En person kan vara jätteduktig på att coacha andra människor men som min kloka hustru sa: ” Det spelar ju ingen roll hur bra självkänsla man har om det inte leder till något jobb.”

Dela

”Jamen vad i he…!” Parkerad på gången utanför vår entré står en silverfärgad skåpbil och det räcker med ett ögonkast för att se att jag inte kommer komma förbi. Inte den minsta lilla lucka har föraren lämnat så det skall finnas möjlighet att komma runt. Trots att jag som vanligt är ute i god tid för att hinna till mötet slår stresspulsen i taket på en millisekund.

Portdörren är uppställd men det syns inte till någon som är på väg. Lyssnar uppåt i trappuppgången men inget ljud. "Ja, ja det måste ju komma någon snart när porten är uppställd”, säger jag till min assistent Christine som är med.Vi väntar en stund men inget händer. Christine går upp våning för våning ringer på och lyssnar in i lägenheterna utan att höra något. Då kommer jag på att det nog är grannen längst upp, som håller på att byta kök, som har hantverkare hos sig och Christine ringer på men ingen öppnar och hon kommer ned igen. Efter tjugo minuter hör vi dörren längst upp öppnas och någon som i maklig takt rör sig nedför trapporna. Första tanken är att skrika åt personen ifråga att skynda sig eftersom jag nu är bra mycket försenad men sansar mig eftersom jag ju inte vet om det är innehavaren till bilen som kommer.

Till slut kommer han ned. En väderbiten man i femtioårsåldern iförd snickarbyxor.
”Är det din bil som står parkerad på gången här utanför?” frågar jag med tillkämpat lugn.
”Ja, står den i vägen på något sätt eller?” frågar han tillbaka på släpig, bred göteborgska och flinar.
Jag vet inte om det är den överdrivna göteborgskan eller hans flin som är mest irriterande men nu är jag så förbannad att jag kokar.
”Tycker du att du ställt bilen bra där – så att man inte kommer förbi?” frågar jag och ger honom en andra chans att be om ursäkt.
”Äh, vadå då? Jag springer upp och ner så mycket så den måste stå där.”
Det var droppen. Nu klarar jag inte av att behärska mig längre.

”Jag har stått här och väntat i tjugo minuter – så upp och ner springer du uppenbarligen inte. Nu flyttar du biljäveln så jag kan komma förbi!”
”Ja, ja lugna ner dig lite.” Med händerna i byxfickorna släntrar han ut till bilen, backar två meter innan han stannar och vevar ned vindrutan.
”Vart skall du någonstans?” frågar han. Återigen flinande.
”Det spelar väl ingen roll vart jag skall? Jag skall kunna ta mig fram överallt. Jag bor här vet du. Du får ställa dig på gatan.”
”Men...”
”Nu ställer du dig på gatan, sa jag!”
Till slut fattar han och backar med en sur min ner på gatan och ställer sig. Jag kom rejält försent till mitt möte och det dröjde säkert en halvtimme innan den värsta stresskänslan släppte.

Jag förstår att han inte kunde veta att en rullstolsburen person skulle behöva ta sig ut just där han parkerat. Jag förstår verkligen det och hade han bara visat minsta tendens till att ursäkta sig hade jag köpt den direkt. Nu gjorde han inte det och istället blev det som det blev. Min syn på hantverkare i allmänhet fick sig ytterligare en törn och hans syn på handikappade blev förmodligen inte bättre den heller. Det hade inte behövt bli så.

Antingen hade han kunnat be om ursäkt eller så hade jag valt min reaktion och låtit bli att hetsa upp mig. Jag har ju varit inne på det här tidigare i bloggen. Just att ha sådan sinnesnärvaro att man väljer sin reaktion i olika situationer men ibland går det bara inte. Inte för mig i alla fall. Inte när jag är stressad. Då reagerar jag instinktivt och omedelbart utan minsta möjlighet att påverka. Ändå har jag lärt mig något av denna lilla vardagshändelse. Fått bekräftat för mig själv att det är i stressade situationer som jag är sårbar. Att det är då som jag reagerar på ett sätt jag inte vill göra. Att det är stressen som är grundproblemet. Att det är den jag måste jobba vidare på att hantera.

Känner du igen dig?

a

Göteborg har de senaste åren blivit mindre dåligt för rullstolsburna människor att ta sig fram i.Det går numera att hjälpligt navigera sig fram över gator och torg om man bara vet var passagerna finns. Till och med vissa delar av lokaltrafiken fungerar men det finns så ofantligt mycket mer att göra. Man har påbörjat ett arbete vilket naturligtvis är bra om man nu bara kunde göra det ordentligt.

Ett irriterande exempel är när man fasat ned en överfart nästan ända ned till gatan men lämnat en kant på 3-4 cm. Det innebär att man de facto kunde låtit bli att försöka anpassa överhuvudtaget. Jag tar mig ändå inte över utan hjälp. I Stockholm, där jag varit ganska mycket de senaste åren, har jag hittills inte stött på en enda nedfasad övergång som inte är ordentligt gjord. Vad är problemet i Göteborg?

Ett annat exempel där man inte riktigt nått fram är på bussarna. Man har utrustat dem med en utfällbar ramp som är jättebra – när de fungerar. Uppskattningsvis var tredje gång har rampen fastnat och går inte att använda. Då faller ju liksom hela idén med att få rullstolsburna att utnyttja den vanliga lokaltrafiken istället för färdtjänst.

Jag kräver inga stordåd. Har för länge sedan insett att hela världen inte kan göras fullt tillgänglig för just mig. Men om man nu ändå bestämt sig för att anpassa. Varför kan man inte göra det ordentligt?

Dela

Läs mer och anmäl dig här

"Den som designade den här trottoarkantens nedfasning måste haft en riktigt dålig dag på jobbet.” Förvånat konstaterar jag att rullstolens fotplatta kilat fast sig mot gatstenen och att jag nu varken tar mig framåt eller bakåt.

När den blinkande gröna gubben slår över till rött tittar jag lite nervöst åt sidan och ser tiotalet bilar som står och väntar på att jag skall flytta på mig. Introt till ”Stuck in the middle with you”, som jag stressat börjat gnola på, avbryts av en öronbedövande tutning från bilen näst längst fram

Plötsligt känner jag rullstolen tippas bakåt av två starka armar och sekunden senare står jag uppe på trottoaren. Han kom från ingenstans men står nu andfått leende framför mig i sin dyra kostym. ”Är du okej?”, frågar han samtidigt som han rättar till det bakåtslickade håret. ”Ja, tack vare dig. Tänk om alla vore så uppmärksamma och kvicktänkta. Du är verkligen… ”
”Äsch det var väl inget”, avbryter han mig, vänder på klacken och börjar gå därifrån.

”Jo, det var något! Det betydde ofantligt mycket för mig och jag vill verkligen att du skall förstå det!” De skrikande orden ekar inuti huvudet men rinner aldrig ut över läpparna. Jag vill ta tag i honom, ruska om honom, få honom att förstå. Istället ser jag bara hans ryggtavla försvinna iväg och den där tacksamhetsskulden han lämnar mig med förblir oreglerad eftersom han inte vill erkänna att den existerar. Ett litet ord hade räckt. Ett endaste litet tack hade bekräftat den komplimang jag var på väg att leverera och istället för tacksam känner jag mig snopen, och faktiskt lite irriterad på den välklädde mannen, när jag rullar vidare in mot Avenyn.

Egentligen är det helt naturligt att vi ofta reagerar på det här sättet. Att vi instinktivt viftar bort ett uppskattande ord. För eftersom vi här i jantelagens Mecka generellt sett är dåliga på att ge varandra riktiga komplimanger, är vi också dåliga på att ta emot dem ordentligt. Så tänk på det nästa gång du får en komplimang av någon. Att få ge en komplimang och få bekräftat från mottagaren att de uppskattat den, kan vara lika viktigt som att få ta emot en. Det enda du behöver göra är att le tillbaka och säga tack. Inget mer, bara bekräfta för den som levererat komplimangen att du tagit emot den och uppskattat det de precis sagt.

Och du, det är inte kaxigt att säga tack. Det är respektfullt.

(Krönikan publicerad i tidningen Leva nr 02/2011)

Dela

Innan du avger eventuella nyårslöften och sätter upp mål inför det nya året tycker jag du skall läsa nedanstående blogginlägg som jag skrev i somras. När jag tittar på statistiken för mina inlägg är detta det minst lästa men samtidigt kanske det viktigaste jag skrivit under året. Därför väljer jag att publicera det igen.

Leva med eller i sina begränsningar.

Jag kan ibland bli lite trött på budskap i stil med: "Det finns inga begränsningar för vad du kan åstadkomma", "Du kan bli vad du vill" osv. Självklart är det bra att ha drömmar och mål men vad händer om man låter hela tillvaron tas upp av dem? Att övervinnandet av en begränsning tar för stor plats.

Att vi alla har begränsningar i tillvaron är väl inte direkt någon nyhet. I stora drag ser de dessutom ganska lika ut. De flesta har inte obegränsat med pengar. De flesta har en familj och vänner att ta hänsyn till. De flesta har inte de fysiska förutsättningarna för att bestiga Mount Everest osv. De här begränsningarna sätter upp ramarna för vår tillvaro och det är i den tillvaron vi ska leva och försöka trivas i. Att då ha rätt förhållningssätt till sina begränsningar är otroligt viktigt.

Vad är rätt förhållningssätt? Jag vet människor som har alla möjligheter i världen att leva ett fullgott liv men som "snöat" in på en begränsning i tillvaron. En begränsning som blivit så central
att de faktiskt gjort sig olyckliga på grund av den. Och ännu värre. De har blivit bittra.

Den mest uppenbara begränsningen i mitt liv är naturligtvis min fysiska begränsning i form av ett handikapp. Att hitta ett förhållningssätt till denna begränsning har varit en stor utmaning men utmynnade efter ett antal år i följande grundfilosofi: "Jag lever med ett handikapp, inte i ett handikapp." Skillnaden i ord är hårfin men som inställning monumental.

Rent konkret innebär det att jag inte bara definierar mig utifrån mitt handikapp eftersom jag är så mycket mer. Jag är pappa, make, bror, son, vän, civilekonom, föreläsare, sportnörd osv ..... och handikappad. Visst, ibland tar handikappet hela min uppmärksamhet men det gör även min dotter eller mitt jobb. Att ibland ta ett steg tillbaka och se att tillvaron består av så mycket mer än det man är fokuserad på just nu är väldigt nyttigt och minskar risken för att man blir en av de där "insnöade" månniskorna.

Så frågan till dig är nu: Lever du i eller med dina begränsningar?

Bloggen tar nu julledigt och återkommer i mitten av januari.

God Jul & Gott Nytt År!

Dela

Hur i hela fridens namn kunde jag slarva bort det? Jag vet att jag lade det i högen för papper som skulle sparas där på köksbordet men en vecka senare är det borta. Jag letar överallt men hittar det aldrig igen. Förmodligen har det glidit in under någon tidning som sedan slängts.

Det känns som jag har svikit henne. Reducerat hennes bidrag till min självkänsla genom att behandla pappret med komplimangen på som vilket som helst. Gett det samma prioritet som en räkning eller ett kontoutdrag när det betydde så ofantligt mycket mer.

Skammen ledde till något positivt eftersom jag skrev ned citatet på en lapp, vem jag fått det ifrån och lade det i en svart gammal skokartong. Kartongen döpte jag till Komplimanglådan och jag bestämde mig för att framöver samla på de uppskattande ord jag fick. Det är elva år sedan jag skapade min första Komplimanglåda och sedan dess har konceptet utvecklats. Numera har jag också en speciell mapp både i mitt mailprogram och på datorn där uppskattande ord får bo.

Varje gång jag känner mig lite extra nervös eller orolig inför en situation sätter jag mig och läser ur min, numera ganska omfångsrika, bank av samlade komplimanger och effekten är samma varje gång. I princip oavsett vad jag skall ta mig för så försvinner nervositeten och ersätts av en lugn trygghet. Som att injicera självförtroende rakt in i blodet. Det går liksom inte undvika att bli upplyft av det man läser. Enkelt och väldigt effektivt.

Hur citatet löd som i förlängningen ledde till att Komplimanglådan skapades? Tja, om du letar lite på startsidan så hittar du det nog snart...

Dela

Försiktigt sänker jag rösten och tonar ut min påhittade saga om när Emil och Ida var ute i skogen för att plocka kantareller. För några sekunder sedan flimrade hennes ögon till en sista gång. Den lilla bringan höjer och sänker sig nästan omärkbart i sömnens trygga famn. Det öppna, mjuka ansiktet ser poröst ut i halvdunklet. Så fridfullt.

Det är mycket jag är tacksam för i mitt liv. Min dotter en av sakerna. Att ibland stanna upp och reflektera över vad man faktiskt har åstadkommit här i livet är ett väldigt bra sätt att bekräfta sig själv på. Att klappa sig på axeln och skänka en tacksamhetens tanke till den som skapat det du har runt omkring dig.

Sätt dig i vardagsrummet, ta två djupa andetag och se dig omkring. Soffan, vardagsrumsbordet, bokhyllan, tavlorna. Hur har de kommit dit? Det är tack vare dig! Det är du som tjänat ihop pengarna som behövdes för att kunna betala. Du kanske inte har ditt drömjobb. Kanske inte tjänar massa pengar. Sakerna du ser framför dig kanske inte är dyra designmöbler men de är dina. Lyckan bor inte i saker men du kan känna dig nöjd och tacksam mot dig själv för att du lagt ned det jobb som krävdes för att få dit dem.

Det här är ett enkelt sätt att börja öva på att känna sig nöjd med det man har. Fortsätt sedan med andra delar av livet du är nöjd med. Visst blir det en hel del när du tänker efter?

Dela

Jag har varit rejält förkyld i ett par veckor och skulle bara förklara för dem varför min röst var lite svajig när minnesbilden, på ren improvisation, ramlade ut ur munnen. Kanske inte helt rätt läge att dra den inför 180 nya ansikten på en föreläsning men lyckligtvis var det ett glatt gäng jag stod inför.

19 år gammal satt jag, ordentligt förkyld och snorig, och kollade på en innebandymatch i en idrottshall med min väldigt nya flickvän. Som vanligt hade jag de rätta kläderna på mig. Min rödbruna duffel, inköpt på en resa till London. Replayjeansen som låg perfekt över mina Björn Borg-skor och mittbenan, den o så viktiga mittbenan, härligt uppfönad till perfektion. Stolt som en tupp satt jag där och bara njöt över hur rätt allting kändes.  

Jag hade träffat hennes pappa förut men då inte i egenskap av pojkvän, så när han nu kom fram för att hälsa blev jag rejält nervös.
”Tjena Christian!” säger han hurtigt och slänger fram näven för att hälsa
”Hallå” svarar jag försynt och snörvlar till när jag känner snoret börjar leta sig ut. Mitt i hälsningsrörelsen bestämmer han sig för att skoja lite och en halv sekund senare sitter min näsa fastklämd mellan hans lång- och ringfinger . Innan jag hinner protestera, vrider han till.

Den tystnad som följer när han känner det blötkletiga i sin hand samtidigt som jag har helt fria andningsvägar, är utan tvivel ett av de absolut mest smärtsamt pinsamma ögonblicken i mitt liv. En harkling senare är han på väg mot toaletten i jakt på papper.

Det blev inte så långt det där förhållandet och jag undrar än idag om det kan ha berott på min snoriga näsa.

Vet inte om den där anekdoten har så mycket med personlig utveckling att göra egentligen men jag (och förhoppningsvis även han) lärde mig i alla fall en sak – att inte gå omkring och dra folk i näsan utan att kolla om de är snoriga först.

Dela

Det var tyst innan men nu kunde man höra en knappnål falla i den stora salen. De två företrädarna för det kommunala utvecklingsbolaget skruvar lite på sig när 200 par ögon väntar på ett svar. ”Njae, det har vi väl inte direkt tänkt på”, svarar den ene men skyndar sig att tillägga att den här lokalen som vi befinner oss i just nu, minsann har en ramp.

I en halvtimme har de under ett frukostmöte målat upp visionen för den nya stadsdelen. Enkelriktade gator, breda trottoarer där människor kan mötas och gröna oaser för avkoppling och vila. Låter kanon tycker jag om det inte vore för en liten detalj. En liten detalj som inte med ett ord berörts och som jag i min enfald trott var självklart år 2010. En liten detalj jag också frågar om med ovanstående lite lätt pinsamma svar till följd. Frågan löd: ”Hur har ni tänkt kring tillgängligheten?”

Jag gick verkligen inte till det där mötet i syfte att sätta dit någon eller förlöjliga, utan blev mest häpen över att de inte ens verkat reflektera över denna del av verkligheten. Att tillgänglighet inte ens finns med i en vision för framtiden. Det är ändå 2010. Året då, enligt ett riksdagsbeslut 2002, samhället skall vara tillgängligt för alla.

De kom fram till mig efter frukostmötet. Ursäktade sig lite, tog mitt visitkort och sa att de snart skulle återkomma för att ta del av mina tankar och funderingar. Det har de tre månader senare fortfarande inte gjort så därför kommer en tanke här istället.

Hotellkedjan Scandic har en tillgänglighetskonsult som reser runt och ser till att alla hotell motsvarar en fastställd standard, vilket gjort att det nu är en dröm att rulla in på ett av deras hotell. Motsvarande kan enkelt genomföras under kommunens vingar.

Det kallas in professionella konsulter i alla möjliga sammanhang. Varför inte även inom detta område? Tillsätt en tillgänglighetsgrupp med så många olika typer av handikapp som möjligt och som inte bara är med på planeringsstadiet utan också får mandat att godkänna utförda anpassningar. En investering som kommer betala sig fortare än kvickt och som dessutom kan hjälpa till att profilera staden Göteborg.

Utmana resten av landet med en ny vision. Visionen av den tillgängligaste staden i Sverige.

Konkurrensen är inte direkt mördande.

Dela

Efter att ha puttat bort Jante från axeln någonstans i höjd med Herrljunga, blev resten av tågresan upp till Stockholm en mental eriksgata. För första gången sedan mailet landade i inkorgen för ett par veckor sedan, tillät jag mig att fullt ut flytta in i den goa känsla av stolthet som det orsakat.

Att bli utsedd till en av årets inspiratörer av tidningen Leva är inte bara en skön bekräftelse på att jag nått fram utan också ett konkret bevis på att det jag gör är uppskattat. Och komplimanger kan man ju aldrig få för många av. LevaGalan, som var orsaken till stockholmsresan, blev en hejdundrande tillställning där diverse priser delades ut som du kan läsa mer om här.

En av de absolut största fördelarna med det här jobbet är alla intressanta människor man träffar. På galan hamnade jag till bords med två riktiga lyckopiller i form av sångerskan och författarinnan Jasmin Kara samt Felicia Margineanu som är den 17-åriga tjej som efter valet, via Facebook lyckades få ihop 5.000 personer i en manifestation mot främlingsfientlighet. Tillsammans med oss satt också Johan Petersson som är skådespelare och programledare och Carina Swartz, ägare till Rosenserien som producerar ekologiska skönhetsprodukter. Alla närvarande i form av utsedda inspiratörer på olika områden och otroligt ödmjuka och roliga människor.

På minglet efter själva banketten pratade jag bl.a. med Nina Jansdotter, Bob Hansson och Ingemar Gans. På festen i egenskap av prisutdelare var även min vän och kollega Olof Röhlander med hustrun Anna. Olof som för övrigt agerade vandrande reklampelare åt undertecknad. Något jag är väldigt tacksam över.

Nä, nu skall jag sätta mig och suga på karamellen en liiiiten stund till för som jag sa tidigare:

”Komplimanger kan man aldrig få för många av”

Dela

Han kom varje torsdag klockan sex. Inte tio i eller tio över utan exakt klockan sex. Det nyper till lite i hjärtat när jag tänker på hur många timmar han måste tillbringat väntandes nere i Sahlgrenskas huvudentré.

Han var tvungen att åka färdtjänst på grund av sina problem och den som någon gång nyttjat färdtjänst vet att man är tvungen att röra sig inom väldigt goda tidsmarginaler för att vara framme i tid. En inte alltför vågad gissning är att han varje gång anlände mellan en halvtimme och en timme före utsatt tid.

Han var alltid välklädd. Svart basker, en slipsförsedd skjorta under sin cardigan och nyputsade skor till de välpressade byxorna. Håret var viktigt. Bakåtkammat och vältrimmat runt öronen. Fanns det någon gång en minsta tendens till att bli för långt skulle han alltid till frisören dagen efter. De vänliga bruna ögonen förstärktes i kontrasten mot den stora, kraftiga och något rödsprängda näsan. Med käppen i ena handen och påsen med två kanelbullar i andra, kom han alltid in i rummet lite andfådd och slog sig ned på besöksstolen bredvid min säng. Att han överhuvudtaget kunde gå in genom dörrarna på sjukhuset är för mig en gåta med tanke på hans historia.

Olyckan i början av 50-talet påverkade honom resten av livet. Tre personer omkom när en spårvagn skenade nedför Stigbergsliden, bland de lättare skadade återfanns farfar. Problemen kom smygande i form av ångest och panikattacker. I mitten av 50-talet blev problemen så stora att han inte längre kunde jobba som snickare, utan blev sjukskriven. Under 30 år var han långa perioder intagen på mentalsjukhus där han behandlades med elchocker och blev lobotomerad. Lobotomin, som i början på 70-talet förbjöds, innebar för hans del att man knipsade av nervtrådar i ångestcentrum som sitter mellan ögonbrynen innanför pannbenet. Han hade ett flertal hjärtattacker som medförde ett livslångt beroende av en mängd mediciner och jag minns så väl den röda dosetten fullproppad med tabletter som skulle tas enligt ett bestämt schema från morgon till kväll.

Min olycka blev viktig för honom. Han hade varit i ett konstant hjälpbehov i så många år och när han nu fick chansen att betala tillbaka tog han den. Drivkraften var så stark att han på köpet övervann sin sjukhusrädsla.

Farfar Helge är borta sedan några år tillbaka men jag tänker ofta på honom. Han var en människa med fel och brister som alla oss andra men under en svår period i livet var han mitt stöd, mitt helgon. Mitt torsdagshelgon i svart basker.

Du fattas mig.

Dela

Jag såg när det hände. Hur allting runt henne försvann. Hur hon formligen sögs in i framträdandet och musiken. Hur armarna verkade leva sitt eget liv när de fördes samman i ett, kanske inte helt taktfast, men intensivt klappande. Den ljusa, nästan glasartade blicken och lyckliga leendet när hon, mitt bland publiken på Astrid Lindgrens Värld, satt i sin bubbla. Jag hade velat flytta in där och fått uppleva de känslor som for genom hennes lilla kropp, för det var stora känslor. Det kunde man se.

De första åren efter olyckan tillbringade jag ganska ofta i ett tillbakablickande dagdrömmeri. Bosatte mig för en stund i något ljust minne från en tid fritt från begränsningar. Återupplevde episoder där jag känt mig lycklig och harmonisk. Återupplevde dem så starkt att jag till och med kunde känna lukter och smaker. Det var där jag blev lugn och hämtade kraft att hantera en tillvaro som ofta präglades av ett frustrerat sökande efter sinnesfrid.

På senare år har jag fått en beteckning att sätta på det där tillståndet. Det mentala rummet. När jag först läste om det mentala rummet och fick det beskrivet för mig kändes det bekant på något vis men det var först när jag skulle testa hur det fungerade som jag insåg att jag redan praktiserat det i många år. Att de ljusa minnen som jag sedan länge använt mig av dök upp även i det här sammanhanget. Tidigare hade jag helt slumpmässigt glidit in i det här alternativa medvetandetillståndet eller dagdrömmeriet men nu lärde jag mig kontrollera det genom att använda olika utlösande triggers och det var häftigt.

Om du är sugen på att testa är det enklaste att skaffa Lars-Erik Uneståhls - Mental grundträning, som finns på CD. I korthet går det hela ut på att de första veckorna lära sig muskulär avslappning för att sänka grundspänningen i tillvaron. Man lär sig också koppla avslappningen till en trigger, t.ex att knyta handen hårt, för att snabbt komma in i det avslappnade tillståndet. Efter detta fortsätter den mentala avslappningen där du får skapa en inre arbetsplats i vilken du lär dig koppla av, återhämta dig och bygga upp energitillgångar. Enkelt och otroligt effektivt.

När Astrid ”försvann” in i musiken tror jag att hon för en stund befann sig i sitt mentala rum och hon tog sig dit via en utlösande faktor. Är du nyfiken på vilken hennes trigger var kan du klicka här.

Ps. Astrids föräldrar är, efter att 10 gånger per dag i tre månader ha lyssnat på hennes trigger, ganska trötta på Tommy Körberg men vad gör man inte för sina barn.

Dela

Nedanstående text är en reaktion på ett upprop bland präster som motsätter sig välsignelseakt för samkönade par. Den är inspirerad av följande text och riktar sig egentligen mot alla former av fundamentalism. Helt lysande i sin ironiska enkelhet.

"Öppet brev till Yngve Kalin, och allt de präster som har undertecknat uppropet mot välsignelseakt för samkönade par.

Hej. Jag lyssnar till era kloka ord, men har fortfarande några frågor som jag tror ni kan hjälpa mej med. Jag tänkte sälja min dotter som slav (2a Mosebok 21:7). Vad anser ni vara ett skäligt pris? I 3:e mosebok 24:44 står det klart och tydligt att jag får äga både manliga och kvinnliga slavar från ett grannland. En vän till mig hävdar att det bara gäller slavar utanför EU - Vem av oss har rätt?

En annan vän till mig arbetar på Hemköp och insisterar att arbeta om söndagarna. Jag är helt på det klara med att han måste dräpas (2:a Mosebok 35:2), men är jag moralisk ansvarig för att göra detta själv? Varje gång jag bränner en oxe som offer vet jag att detta ger en doft som behagar Herren (3:e Mosebok 1:9). Problemet är att grannarna klagar, så går det kanske lika bra att grilla en stor biff? En an mina vänner menar att även om det är en vederstyggelse att äta skaldjur (3:e Mosebok 11:10) så är homosexualitet värre (3:e Mosebok 18:22) Vem av oss har rätt, eller är det lika illa?

Jag är närsynt så jag går ju självklart inte i kyrkan då jag inte får närma mig Guds altare när jag ser dåligt (3:e Mosebok 21:20) Nu är jag bjuden på ett bröllop, och jag underar om det är ok att jag står i vapenhuset? Många av mina bekanta går till frisören och klipper håret på sidorna och rakar skägget i kanterna. Detta är ju en synd enligt (3:e Mosebok 19:27). Hur bör det straffas? 

Mina barn har börjat träna i Malmö FF, men i (3:e Mosebok 11:7-8) att man inte skall röra vid några rester av en död gris, så jag undrar om jag ska kräva av Malmö FF att använda platsboll? Mina barn sa dessutom emot mig en gång förra vecken, och jag undrar om jag verkligen måste stena dem till döds vid stadens port, (5:e Mosebok 21:18-21) eller om jag lika gärna kan göra det hemma i trädgården?

Min morbror har en bondgård i Bjärred och han envisas med att odla både potatis och vete och syndar ju då mot (3:e Mosebok 19:19). Hans fru är inte mycket  bättre då hon går klädd i kläder som är gjorda av mer än ett tygmaterial (vanligen en blandning av bomull och polyester). Han har också den fula ovanan att svära mycket. Är det det verkligen helt nödvändigt att vi samlar HELA Bjärred att stena dem (3:e Mosebok 24:10-16)? Eller går det lika bra att bränna dem till döds på ett familjebål som vi brukar göra med människor som sover i samma säng som sina släktingar? (3:e Mosebok 20:14)? Jag vet att ni har gått på djupet på alla dessa frågor, och jag ser fram emot tydliga svar. Ett stort tack till er rakryggade präster som visar att Bibelns ord är oföränderliga! / Rickard Söderberg"

Ps. Tack Viktor på suveräna Smartwebb för tipset

Dela

Anmäl dig här

”Nej, det blev skitäckligt igen!” Hon nästan studsar av frustration och uppgivenhet efter att ha tagit ett sista smakprov. Vid köksbordet sitter killen hon nyss flyttat ihop med och försöker komma på något uppmuntrande att säga samtidigt som han vet att det inte är så illa som det låter.

Scenen skall upprepas i princip varje helg det närmaste året men han har bestämt sig. Till och med lagt upp en strategi för att lyckas. Strategin, som han själv tycker är genialisk, innehåller bara två punkter: 1. Att alltid ge konstruktiv kritik med betoning på det positiva. 2. Att alltid avsluta med en puss och titta henne i ögonen när han säger tack.

Hon bodde i ett studentrum när de träffades med väldigt begränsade möjligheter till att laga mat men intresset för matlagning fanns där. Det var bara kunnandet och självförtroendet som fattades. Två mycket påverkbara faktorer.

När han tänker tillbaka på den där perioden kan han inte påminna sig om att maten någon gång var oätlig. Visst, det fanns gånger då det inte smakade så mycket eller inte var perfekt tillagat men det var han ju mentalt förberedd på. Naturligtvis blev hon medveten om den genomskinliga strategin efter ett tag men istället för att be honom sluta, lät hon honom hållas och det blev en tyst överenskommelse. Hon lagade och han stöttade.

Idag, nio år senare, är hon min hustru och mästerligt duktig på att laga mat. Jag är stolt över att ha bidragit till det. En strategi som innehöll två små enkla punkter hjälpte till att hålla henne på spåret. Två små enkla punkter hjälpte till att bygga upp ett självförtroende avseende matlagning som numera är ramstarkt. Två små punkter jag verkligen tycker du skall testa på någon som behöver det.

Ps Trots att strategin inte behövs längre utövar jag fortfarande punkt nummer två efter varje helgmåltid. Men det är mest för att det är gôtt!

Dela

Som om alla Sveriges treåringar fått fri tillgång till pastellkritor med uppdrag att färglägga naturen. Höstlandskapet är nästan plågsamt vackert när det flyter förbi utanför tågfönstret men anspänningen gör att jag har svårt att njuta fullt ut. Vetskapen om att människorna jag skall prata inför idag själva har tuffa erfarenheter av förändring, gör mig lite extra nervös.

”Det är inte vad vi varit med om utan vad vi lärt oss som är det viktiga.” Mitt självpeppande mantra fungerar och har tagit udden av den värsta nervositeten när de 25 åhörarna tar plats i lokalen. Utan att veta exakt hur deras vardag ser ut förstår jag ju att det är tufft att vara förälder till ett barn med medfödd eller förvärvad dövblindhet. Att det har inneburit en stor förändring i deras liv.

Min nervositet har varit obefogad och föreläsningen flyter på bra. De behöver inte så lång startsträcka för att bli personliga vilket mynnar ut i nya infallsvinklar på mina verktyg och jag ler inombords när de delar med sig. Känner mig privilegierad över att få en liten inblick i deras vardag.

När jag efteråt får en pratstund med några av deltagarna förstår jag att denna årligen återkommande helgkonferens är en oerhört viktig ventil. Att det är här de hämtar kraft från och utbyter erfarenheter med människor i samma situation för att orka med vardagen under resten av året.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men blickarna jag mötte idag var inte fyllda av hopplöshet och förtvivlan utan av styrka och kraft. Min förvissning om att vi alla bär omkring på en inneboende kraft, att vi klarar mycket större förändringar än vi tror, har återigen blivit bekräftad.

Tack för att jag fick ta del av den!

Dela

Jag har i mitt liv aldrig träffat på någon som, efter man lärt känna dem ordentligt, inte haft fördomar mot eller uttryckt sig nedvärderande om en viss typ av människa.

Om det sedan handlat om blondiner, folk som skelar, homosexuella, millitanta veganer, invandrare, brats, volvoägare, handikappade eller smålänningar spelar mindre roll. Det är hur man handskas med dessa fördomar som är det viktiga. Att man inser att en fördom man har inte nödvändigtvis måste vara sann, utan att man ger människor chansen att motbevisa den. Att saker kanske inte alltid är vad de verkar vara.

Själv brukar jag, när jag reagerar fördomsfullt på en människa, tänka på en (lätt modifierad) liten historia jag läste för några år sedan i Stephen Coveys ”Att leva och verka till 100%”.

Det är söndagsmorgon och jag sitter på en spårvagn i centrala Göteborg. Människorna runt omkring mig sitter lugnt - en del läser tidningen, andra sitter försjunkna i tankar, somliga vilar med slutna ögon. En lugn och fridfull scen. Då kommer plötsligt en man och hans barn in i spårvagnen. Barnen är så högljudda och störande att hela atmosfären omedelbart förändras.

Mannen sätter sig bredvid mig, sluter ögonen och förefaller helt omedveten om situationen. Barnen skriker, kastar saker och rycker till och med åt sig människors tidningar. Väldigt störande och ändå gör mannen som satt sig bredvid mig ingenting. Det är svårt att låta bli att bli irriterad. Jag kan inte förstå att han låter sina barn uppföra sig på det sättet utan att göra någonting. Många i vagnen ser väldigt irriterade ut och till slut vänder jag mig därför till honom och säger: "Nu får du allt se till att hålla ordning på dina ungar. Du ser väl hur mycket de stör." Mannen lyfter på ögonlocken, som om han för första gången blir medveten om situationen, och säger stillsamt: "Jo, du har rätt. Jag antar att jag borde göra något åt saken. Vi kommer just från sjukhuset där deras mamma dog för ungefär en timme sedan. Jag vet inte vad jag ska ta mig till och jag förmodar att de inte heller vet hur de ska hantera det hela."

Hur hanterar du dina fördomar? Ger du folk chansen att motbevisa dem?

Dela

Att en 15-åring läser lusen av en hör definitivt inte till vanligheterna men det var precis vad som hände häromdagen.

Jag var lite tankspridd när jag skulle svänga in på parkeringen utanför mammas lägenhet. Tittade inte ordentligt i backspeglarna utan uppmärksammade de två mopederna först i och med gnisslet från deras tvärbromsning. Den ena är en hårsmån från att klämmas mellan bilen och trottoarkanten. Den andre får stopp tidigare och jag ser honom upprört ruska på huvudet medan jag sakta rullar in på parkeringen. I nästa sekund glider han upp jäms med bilen, hojtar till och signalerar med handen att jag ska ta ner sidorutan.

”Blinkar man inte innan man svänger?” säger han irriterat samtidigt som han fäller upp visiret på den svarta integralhjälmen.
”Jo” svarar jag lite skamset.
”Gör det nästa gång då!” fortsätter han barskt.
Innan jag hinner börja på min bortförklaring har han fällt ned visiret och dragit iväg.

Förvånat börjar jag stället formulera en undanflykt för mig själv, som jag dock snabbt avbryter när jag inser att killen hade rätt. Den ende som gjorde fel i den här situationen var jag. Vanligtvis hade nog reaktionen hos mig varit att nonchalera, säga något spydigt och sedan övertyga mig själv om att det egentligen var de som varit oförsiktiga. Den här gången var det istället något som fick mig att reagera annorlunda. Vad var det? Jo, respekt.

En respekt han visade och vann genom att inte smälla till bilen på väg fram. Genom att inte använda några svordomar och genom att knappt höja rösten när han klargjorde att han tyckte jag gjort fel. Precis tvärtemot vad jag förväntat mig i det läget. Befriande att träffa en ung människa som är så trygg i sig själv och som dessutom verkligen förstått hur man både visar och vinner respekt.

Det är nyttigt att få sig en tankeställare ibland. Att den dessutom levereras av en 15-åring gör ju inte saken sämre precis.

Dela

Emma fick en spa-helg av mig i födelsedags-present, så denna helgen har vi spenderat på Varbergs Kurortshotell. Ett ställe jag varmt rekommenderar för de som är ute efter god mat i en mysig och avslappnad atmosfär precis granne med havet. När vi igår gled in på parkeringen dök det upp en skylt som fick mig att minnas en händelse för några år sedan.

Jag och Emma hade varit med Martin och Sandra i Falkenberg en helg och bott på Strandhotellet där. På vägen hem skulle vi hämta upp deras son som bott med sina farföräldrar på Apelvikens camping, i Varberg, en vecka. Väl där tog vi en promenad i omgivningarna. Utanför kurortshotellet delade vi på oss. Jag hade fått syn på en skylt det stod Varbergs handikappbad på, och blivit lite nyfiken eftersom jag aldrig varit på ett sådant någon gång. Kalle, Martins pappa, följde med mig ned på bryggan där det satt en anordning för att lyfta rörelsehindrade i vattnet. På väg ned passerar vi en man som på lite avstånd följer efter oss. När vi står där nere och diskuterar hur liften fungerar, kommer mannen fram och ställer sig tyst bredvid oss. Mitt i ett samtal avbryts vi av att han ställer en fråga till Kalle.

”Vill han bada?”

Vi tystnar och tittar båda förvånat på honom.

”Jo, jag jobbar här nere och om han vill bada så kan du säga till mig”, fortsätter han och tittar menande på Kalle.

Stum av förvåning kan jag bara stirra på honom. Den pinsamma tystnaden bryts av Kalle som vänligt förklarar att om vi behöver hjälp så säger vi till. När han lämnat oss blir vi stående kvar och chocken övergår i ilska. Jag är så förbannad att jag känner tårar tränga fram i ögonvrån men säger inget till Kalle eftersom jag ser att han inte riktigt vet hur han skall hantera situationen.

På väg tillbaka har jag samlat mig och när jag får syn på mannen igen tänker jag att nu jävlar. Med ett brett leende närmar jag mig honom och lite i förbigående frågar jag vad det var som hände där nere förut.
”Vadå hände”, svarar han och ler tillbaka. ”Det var väl inget som hände.”
”Brukar du prata över huvudet på folk”, frågar jag fortfarande leende.
Leendet blir till en grimas och han börjar skruva på sig lite generat.
”Jag tänkte att…”.
”Vad i hela friden var det som fick dig att tro att jag inte kunde besvara din fråga själv”, avbryter jag honom.
”Inget”, svarar han lite trumpet.
”Och ändå väljer du att fråga personen bredvid mig vad jag vill?”
”Mmm, det blev visst lite fel där”, säger han nu helt illröd i ansiktet.
Eftersom jag känner att jag är på väg att tappa behärskningen fullständigt, beslutar jag mig för att rulla därifrån.

Det är sällan jag råkar ut för sådana här situationer men tyvärr förekommer det. Dessutom är det där man minst förväntar sig det. Jag har stött på både läkare och folk inom handikappomsorgen som betett sig på liknande sätt. Nästan aldrig ”normala” människor. Hur är det möjligt?

Jag har tidigare skrivit om den bristande tillgängligheten på våra tåg. Tillgänglighet är inte bara fysiskt betingad. Det handlar lika mycket om attityd. Även om jag vet att det finns en lift som sänker ned mig i havet på det där stället, skulle jag aldrig åka dit ändå. Hans attityd har gjort det otillgängligt.

Dela

Ett konferensrum på det stora konferenshotellet. Ett ”företagsjobb” som de säger, de stora stand-up stjärnorna. När de gör ”företagsjobb” förnedrar de sig tydligen. Gör det motvilligt för pengarna. Liknar det vid någon form av prostitution. På mina ”företagsjobb” möter jag människor. Av kött och blod. De är inte robotar med en ingraverad företagslogga i pannan.

Dörren öppnas lite försiktigt och den första deltagaren kikar försiktigt in. ”Är det här vi skall vara?” Om du skall lyssna på Christian en stund har du kommit rätt, svarar jag. Hon hälsar och tar i hand. ”Det här skall bli spännande, säger hon”. Lokalen fylls på. Några hälsar artigt. Några glider bara in. Snart är de femton stolarna besatta och tystnaden är kompakt. Det ligger en spänd förväntan i luften och blickarna flackar. Avdelningschefen presenterar mig och säger att jag kommit för att inspirera lite inför den kommande omorganisationen. Jag ler lite inombords och funderar en kort stund på om jag ska rätta honom men jag är tyst. Visst, inspiration är en lagom svepande formulering men jag vill så mycket mer och det är de som ska göra det.

Jag presenterar mig och börjar berätta. Min bakgrund, min historia och mina lärdomar. Skratt varvas med fundersamma blickar ned i bordet. Successivt monterar jag ned den osynliga väggen mellan oss. Osentimentalt öppnar jag dörren till min värld och släpper in dem. På frågorna under föreläsningens gång märker jag att de börjat reflektera och placerat in mina lärdomar i sin egen vardag. Det slutgiltliga beviset på huruvida jag lyckats nå fram på riktigt skall dock dröja en stund.

Efter 1½ timma är den inledande delen slut och en fikapaus tar vid. Jag delar in dem i tre grupper och de får med sig ett antal frågeställningar att diskutera. Under pausen håller jag mig undan eftersom jag inte vill inverka på processen.

Stämningen är uppsluppen när de kommer tillbaka. Några diskuterar fortfarande livligt medans andra med ett förnöjsamt leende tittar ned på pappret de antecknat på. Jag tar tag i taktpinnen och vi betar av fråga efter fråga. Som vanligt är jag förundrad över hur villigt de delar med sig av sina liv. Myten om svenskens inbundenhet är om inte helt felaktig, så i alla fall betydligt överdriven.

Ett öppenhjärtigt samtal lider mot sitt slut. I ögonvrån sitter en kille med ett leende och knappar på sin mobiltelefon. När han är färdig utbrister han. ”Här har du ett bevis på att jag lyssnat på vad du sagt!” Lite triumfatoriskt förklarar han att komplimangen han precis messat till en kollega, inte ser ut som den brukar. I normala fall skulle han skrivit något i stil med ”Bra jobbat!” Nu är den kompletterad med några förklarande meningar till varför det var just ”Bra jobbat!” Ett av mina förändringsverktyg har tagit ett omedelbart och konkret uttryck och jag har fått mitt bevis. Beviset på att jag nått fram och påverkat åtminstone en människa.

Jag kan inte förändra en hel grupp människor på tre timmar men jag kan hjälpa till att starta processen. Öppna dörren och utöka deras referensramar. Sedan är det deras eget ansvar att driva processen vidare.

På mina ”företagsjobb” möter jag människor och det är nog där problemet ligger för ovan nämnda ”stjärnor”. De får folk att skratta men lyckas inte montera ner den osynliga väggen. De står på scenen och gömmer sig bakom en figur, en roll de träder in i. Ger inte sig själva chansen att mötas.

På mina ”företagsjobb” möter jag människor och lär mig saker varje gång. Kompletterar min bild av verkligheten och utvecklas. Jag är tacksam över att ha gett mig själv den möjligheten.

För några år sedan råkade jag slå på tv-n precis när Jan Malmsjö skulle läsa upp en dikt. Vet inte om det var i samband med jul eller nyår men förtrollad blev jag. På något sätt satte den ord på en känsla och en tro jag länge burit på. Tron på människans inneboende kraft och styrka. Den kraft som fångar upp oss när livet går emot och vi famlar i mörkret efter en väg upp.

Dikten gjorde så stort intryck på mig att jag till och med lyckades få min far att läsa upp den i kyrkan vid vårt bröllop, trots att han inte är sådär jättesugen på att ställa sig upp inför en massa folk. Till skillnad från sonen hans :-)

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter; det ena var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden, Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud: " Du sa den gången jag bestämde mig att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest".

Herren svarade: "Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår i sanden – det var då jag bar dig."

Som förälder har man inte alltid tålamod att förklara när den frågvisa 3½-åringen inte riktigt hänger med i svängarna.
Själv brukar jag ibland besvara frågan med att ”om det regnar idag så kommer det uppifrån”. Något jag i veckan fick äta upp.

Ibland när jag hämtar från dagis och Astrid inte orkar gå hela vägen så får hon sitta i mitt knä. Skönt tillbakalutad brukar hon berätta om sin dag och emellanåt slumra till. När vi i veckan är på väg hem hör jag ett mumlande som jag inte riktigt uppfattar.
- Vad sa du, frågar jag.
Med ett pillimariskt flin vänder hon sig om och svarar:
- Om det regnar idag så kommer det uppifrån, pappa.
Sedan vänder hon sig tillbaka och fnissar lite.
 
Att bli satt på plats av en 3½-åring är väl också en form av personlig utveckling…

Läs om den och vad jag mer kan erbjuda här.

I början av sommaren skulle jag till Arvika för att hålla en föreläsning för ett företag där. Jag hade bokat en rullstolsplats på tåget från Göteborg, med byte i Kil. När jag i god tid före avgången kommer till tåget står tågvärden och grejar med liften. Det visar sig att hon stått där ett tag och försökt få den att fungera utan att lyckas. Till slut konstaterar hon att liften är trasig och kontaktar personal på stationen som kommer med en manuell lift istället.

När den manuella liften är på plats börjar personalen diskutera huruvida det finns en lift på stationen i Kil som kan ta mig av tåget igen. Svaret blir negativt eftersom SJ valt att placera manuella liftar enbart på de stora stationerna i tex. Göteborg, Malmö och Stockholm. Så där står jag. Jag kommer alltså upp på tåget men inte av igen.

Avgångstiden för tåget har passerat med ett par minuter och jag börjar känna mig ganska stressad eftersom personalen inte vill släppa upp mig på tåget. Jag inleder en övertalningskampanj och förklarar för dem att jag helt enkelt måste med det här tåget eftersom jag har en viktig föreläsning i Arvika följande dag. Till saken hör också att jag omöjligtvis kan skaffa en alternativ transport med så här kort varsel.

Jag förklarar också för dem att avstigningen i Kil kommer att lösa sig. Det finns nämligen alltid människor som är beredda att hjälpa till. Jag lyckas dock inte beveka dem utan blir räddad av lokföraren som kommer springande och undrar vad som står på. Efter han tagit del av dilemmat tar han på sitt ansvar att se till att jag kommer av i Kil.

Tio minuter efter utsatt avgångstid sitter jag till slut, svettig men lättad, på tåget mot Arvika. Nu ber jag en
stilla bön att lokföraren verkligen ska ta sitt ansvar som han har lovat.

En kvart innan tåget skall anlända till Kil hörs lokförarens röst i högtalarsystemet. Där ber han om tre frivilliga, starka personer som kan hjälpa en rullstolsburen man, som ska av på stationen i Kil. En kort stund senare har tre män och två kvinnor anmält sitt intresse. Jag blir avlyft från tåget och kan fortsätta min resa till Arvika på ett modernare tåg där det inte behövs någon lift för att ta sig ombord.

Varför berättar jag den här lilla episoden då? Jo, det antogs en nationell handlingsplan år 2000 där det stipulerades att alla enkelt avhjälpta hinder i samhället skulle vara åtgärdade före den 31:e december 2010. Hur har det gått tror ni? Om inte en så grundläggande funktion som möjligheten till att åka tåg är säkerställd. Hur skall man då kunna jobba vidare med resten av samhället?

Jag har av olika orsaker valt att inte vara aktiv inom handikapprörelsen för att påverka samhället. Istället utgår jag ifrån att min blotta närvaro ute på företag och organisationer skall öka förståelsen för människor med funktionshinder. Den närvaron riskerar dock att bli mindre om inte SJ skärper sig.

Den här historien berättade jag för en kollega och hans spontana fråga var om det inte kändes förnedrande att bli nedlyft från tåget av ett gäng helt okända människor? Nej, svarade jag. I det läget handlade det bara om att lösa ett problem. Det var snarare en positiv upplevelse att återigen få bekräftat att människor faktiskt tycker om att hjälpa till. Det som var förnedrande var att  stå på perrongen i Göteborg och uppbåda hela min övertalningsförmåga, för att försöka få tågpersonalen att släppa mig ombord överhuvudtaget.

För andra året spenderade vi en vecka av vår semester på Österlen. Vi har hittat ett ljuvligt litet ställe i närheten av Löderup som heter Hagestad 47. Fem lägenheter i en ombyggd ladugård mitt ute på en åker, som min svärfar så fint uttryckte det när han anlände förra året.

Sista kvällen skulle min hustru ta sin "runda" som hon gjort en kväll tidigare i veckan. Rundan går längs ett traktorspår rätt genom vetefälten, upp på landsvägen och tillbaks på den knaggliga grusväg som leder fram till gården. En inte helt lämplig väg om man är hjulburen men ett skeptiskt ögonblick senare från Emma var vi på väg.

Den första biten var jag fullt koncentrerad på att inte köra ner i något, i gräset dolt, hål. Efter hand märkte jag dock att traktorspåret var bra mycket jämnare än jag trott och succesivt lyfte jag blicken från vägen. Det var helt ljummet i luften och kvällsbrisen svepte över fälten. Efter ytterligare en bit stannade vi upp ett slag för att pusta ut och ta lite bilder.

Det kändes som om jag stod mitt i ett hav och den torra doften av vete ackompanjerades av några svalor som måste haft ett bo några meter bort. I stillheten, omringad av detta ögonbedövande vetehav kunde jag riktigt känna hur energidepåerna fylldes på. Depåer jag kommer kunna hämta kraft ifrån när livet känns lite motigt och jag behöver en kick.

Det är inte alltid man är mottaglig när de här tillfällena dyker upp men man kan ju försöka ge det chansen så ofta som möjligt.

Jag tror det får bli en tripp till Österlen även nästa sommar......

Den frågan får författarinnan Bodil Malmsten i intervjuprogrammet "Videokväll hos Luuk", och svarar följande:
-Det tror jag inte att om man frågar någon ärligt, att hon svarar att hon ÄR lycklig.

Det uttalandet kan ju låta som om det kommer från en ganska bitter och livstrött människa men som tur är vidareutvecklar hon sitt påstående med följande:
-Själva tillståndet att känna lycka är ett tillstånd som på en sekund ilar förbi. När man känner att man är ett med lyckan.

En väldigt bra beskrivning tycker jag och samtidigt en nyansering av det lyckoorienterade samhälle vi lever i idag. Att vi ska vara så lyckliga hela tiden.

När jag är ute och föreläser, får jag ofta frågan om jag tror att jag varit lyckligare om jag inte suttit i rullstol?

En i grunden helt omöjlig fråga att svara på men jag brukar ändå försöka med att säga att man inte förlorar förmågan till att känna lycka bara för att man drabbas av ett handikapp. Sedan är det ju omöjligt att svara på om jag känt den här sekundsnabba ilningen av lycka oftare om jag inte haft ett funktionshinder.

Vad är det för saker som framkallar dessa lyckoilningar som Bodil talade om då? För mig uppstår den här härliga känslan t.ex. när min dotter säger att hon älskar mig. När min hustru lagat en god middag en lördagskväll eller när en åhörare efter en av mina föreläsningar kommer fram och säger att jag berört och gett dem en tankeställare.

Det sista exemplet sorterar jag in i kategorin beröm och komplimanger och det är också den lyckokänsla vi lättast kan påverka.
Varför gör vi inte det oftare?

Att ge och ta beröm och komplimanger är något som jag upplever att vi här i Jantelagens Mecka är ganska dåliga på. Hur många gånger per dag ger du ett ärligt uppskattande ord till en vän eller kollega?

Jag vet av egen erfarenhet hur viktigt det här är och hade förmodligen inte suttit och skrivit detta inlägg om jag inte efter min olycka haft en omgivning som förstod att ge ett uppskattande ord på vägen och nu kommer dagens sanning:

Ärligt menade beröm och komplimanger bygger människor!

Beröm och komplimanger fyller på människors "lyckokonton". Konton man kan låna en lyckoilning ifrån, då livet går emot en. Försök tänka på det, för genom att bli lite bättre hjälper du också till att skapa en miljö runtomkring dig där det är naturligt att ge ett uppskattande ord. Dessutom skapar du en bumerangeffekt eftersom folk gärna vill återgällda en komplimang, vilket gör att du fyller på ditt eget "lyckokonto" med.

Ett litet problem med komplimanger är att vi sällan vet hur mycket de betyder för mottagaren. Det finns ju liksom ingen lyckomätare som tänds när vi träffar rätt men blotta vetskapen om att just din komplimang faktiskt kan ha en avgörande betydelse i en annans liv, borde vara motivation nog.

Om jag återigen refererar till mitt eget liv kan jag säga att en av de absolut finaste komplimanger som också haft störst betydelse i mitt liv, kom från en handläggare på försäkringskassan. Lite oväntat, men icke desto mindre sant, och ett bevis på att man aldrig kan veta när man träffar rätt.

Ge komplimanger! Skapa lyckoilningar!

Jag kan ibland bli lite trött på budskap i stil med: "Det finns inga begränsningar för vad du kan åstadkomma", "Du kan bli vad du vill" osv. Självklart är det bra att ha drömmar och mål men vad händer om man låter hela tillvaron tas upp av dem? Att övervinnandet av en begränsning tar för stor plats.

Att vi alla har begränsningar i tillvaron är väl inte direkt någon nyhet. I stora drag ser de dessutom ganska lika ut. De flesta har inte obegränsat med pengar. De flesta har en familj och vänner att ta hänsyn till.

De flesta har inte de fysiska förutsättningarna för att bestiga Mount Everest osv.

De här begränsningarna sätter upp ramarna för vår tillvaro och det är i den tillvaron vi ska leva och försöka trivas i. Att då ha rätt förhållningssätt till sina begränsningar är otroligt viktigt.

Vad är rätt förhållningssätt? Jag vet människor som har alla möjligheter i världen att leva ett fullgott liv men som "snöat" in på en begränsning i tillvaron. En begränsning som blivit så central att de faktiskt gjort sig olyckliga på grund av den. Och ännu värre. De har blivit bittra.

Den mest uppenbara begränsningen i mitt liv är naturligtvis min fysiska begränsning i form av ett handikapp. Att hitta ett förhållningssätt till denna begränsning har varit en stor utmaning men utmynnade efter ett antal år i följande grundfilosofi: Jag lever med ett handikapp, inte i ett handikapp. Skillnaden i ord är hårfin men som inställning monumental.

Rent konkret innebär det att jag inte bara definierar mig utifrån mitt handikapp eftersom jag är så mycket mer. Jag är pappa, make, bror, son, vän, civilekonom, föreläsare, sportnörd osv ..... och handikappad.

Visst, ibland tar handikappet hela min uppmärksamhet men det gör även min dotter eller mitt jobb. Att ibland ta ett steg tillbaka och se att tillvaron består av så mycket mer än det man är fokuserad på just nu är väldigt nyttigt och minskar risken för att man blir en av de där "insnöade" människorna.

Så frågan till dig är nu: Lever du i eller med dina begränsningar?

Det är rutinerade rävar jag skall debattera med men jag har förberett mig ordentligt. I logen innan småpratar vi och jag inser snart att jag kommer få jobba hårt för att få ned debatten till det personliga plan som jag vill debattera utifrån. Jag har full förståelse för den distans de måste lägga mellan sin privata och offentliga personlighet men skall man få till någon form av riktig debatt på temat frihet måste de privata åsikterna lysa igenom. Använder man bara svepande formuleringar är det liksom kört från början. Hoppas att de antar utmaningen.

Innan det är dags att äntra scenen håller "spokenwordartisten" Lennart Bång ett inledande anförande där han i rask takt betar av i princip alla aspekter kring frihetsbegreppet som går att komma på. Han gör det grymt bra och med stor inlevelse vilket förhoppningsvis skall öppna upp för ett öppenhjärtigt samtal senare.

Det blev en rolig och underhållande timme i den fullsatta lokalen (700 pers?). Mian drog väl flest skratt när hon beskrev att frihet för henne skulle vara att få röra sig fritt överallt. Men att hon fått välja bort nudistbadet på Älgö på grund av nyfikna män med erigerade penisar. Mark vandrade som vanligt omkring i sin mysbubbla och spred mänsklig värme. Jans kombination av pondus med glimten i ögat var häftig att få uppleva på nära håll.

Mitt bidrag till debatten blev i form av några reflektioner av vad frihet är just för mig utifrån mina begränsningar i tillvaron. Utan att lägga några värderingar i det (jag har ju ingen offentlig personlighet att ta hänsyn till ännu)så var jag utan tvekan den som var mest personlig under debatten. Att jag sedan fick in några hugskott på Mark, där jag fick honom att framstå som en man med obegränsad tillgång till pengar, är jag väldigt nöjd med.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att ämnet var svårt att få till en riktig debatt om. Publiken verkade ändå nöjd och gav stående ovationer efteråt. Själv lämnade jag scenen med en go känsla i magen och sugen på fler debatter.

På tisdag 29/6 deltar jag i en paneldebatt på festivalen Peace & Love. Ämnet för debatten är "Vad är frihet" och mitt bidrag kommer vara frihet ur ett fysiskt perspektiv.

Övriga deltagare är Jan Eliasson, Mark Levengood samt Mian Lodalen. Skall bli spännande att se hur debatten utvecklar sig. Återkommer med en liten resumé.